Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 18 December 2015

Han kunde punktuera som ingen annan.

Det fanns något trögt i Kattvaktens och mitt umgänge tidigare. Vi hade inget naturligt samtal och i den tunga tystnaden mellan oss låg en massa bråte. Sånt som gjorde ont. Frågor som inte vågade ställas. Skam, besvikelse och ilska. Men det var också något annat. Kattvakten vägrade kommunikation. Det enda som möjligtvis kunde ventileras var arbete. Sällan något personligt. 
Kattvakten kunde punktuera som ingen annan. PUNKT. Det fanns inget utrymme för vidare frågor. 

Hur är det?
Bra. 
Hur var det på jobbet?
Tungt.  

Ibland vågade jag mig på vidare frågor, men då kom den; Foten. Hit med inte längre. I 99% av 100 löd foten: Inte fan vet jag heller. Inte. Fan. Vet Jag. Heller. Trotsigt och svart. 
Foten sattes ner så fönsterrutorna skallrade. Lämnade inget utrymme för förhandlingar. 
Foten har varit med oss hela vårt förhållande och jag brukade ofta skoja om den i början. Tänkte det var en tillskansad pappa-egenskap. Men så fel jag hade. Det var inte alls det det handlade om. 

Det där utestängandet gjorde ont. Ibland kändes informationen för dyrbar för att inte försiktigt, försiktigt lirka. Jag ville ju bara komma nära. Lära känna. Förstå. Bli insläppt. Det lönade sig aldrig. Vid de tillfällena signalerade Kattvakten tydligt att jag var jobbig. Orimlig. Till slut accepterade jag det för sanning. Jag var så jävla jobbig. Helt jävla orimlig för att jag var nyfiken på hur han hade haft det.
Det enda han någonsin och frivilligt kunde prata om var jobbet. Det gjorde mig så ledsen. 

Men så ibland glimmade han till. Släppte lite på gardet. Kom nära, vågade berätta något personligt, kanske något ur hans barndom - och det var som att få den finaste juvel. Vid de tillfällena vågade jag knappt andas och fasade för nästa cigarett han skulle ta - för efter ett balkongbesök var förtrollningen som regel förbi. Så känsligt var ögonblicket. 
Han kallade det för ett öppet fönster. Att det bara hände ibland. Att han var så rädd för närhet, så rädd att släppa in - och jag tror nog att det var så, att han var tvungen att hålla mig kort - men att det var mer rotat i hans missbruk än i hans person. Han hade så många lögner att försvara. Inte minst den stora livslögnen. 
Jag hade inte förstått hur omfattande hans lögner var, hur han vävt in lögner i hela vårat liv - även livet som inte rörde hans missbruk -  och jag förstår att han många gånger upplevde mina frågor som förhör. Så fruktansvärt jobbigt det måste ha varit.
En kärleksfull och sann relation hade speglat honom - hur hade han då kunnat se mig i ögonen efter alla lögner, svek och manipulationer?  Han blev tvungen att göra mig till antagonist, en motståndare, för att kunna försvara sitt missbruksbeteende. Så himla sorgligt. Hur halv han var. Hur bakbunden. Och hur jag så många gånger trodde att han hatade mig.

Sedan Kattvakten blev nykter står alla fönster på vid gavel. Nästan jämt. Och foten kommer sällan fram. Och jag älskar det. Verkligen älskar det. Tycker så mycket om att höra honom. Hur han pratar. Generöst, gärna och öppet. Och hur orden blottlägger en väldigt fin person. Som jag tycker om. Det ligger en stor lyx i det. Att få tycka om. 
Jag har fortfarande inte vant mig vid det här nya och ibland kommer frågorna med tvekan. Försynta och rädda för att få dörren igendragen mitt i synen. 

Han har varit nykter i tre månader nu. Heja Kattvakten!

Saturday, 12 December 2015

En varg vid vår sida.

Mitt barns pappa, känd som Kattvakten här på bloggen, är alkoholist. Sedan några veckor tillbaka en nykter alkoholist - och jag har fått hans tillåtelse att skriva om det här på bloggen. Ur mitt perspektiv. Den medberoendes perspektiv - för hans sjukdom blev min sjukdom, fast med helt andra symptom. Nu börjar vi en resa tillbaka. Helt förutsättningslöst. För hans missbruk har varit med oss nästan sedan dag ett. Jag vet ingenting annat. Jag har levt i kvicksand. Med manipulationer, svek och lögner i nära tre år. 

När Kattvakten och jag träffades var jag så säker på att jag funnit mitt livs kärlek. Vi gick helt upp i varandra, två lite tilltyglade människor som fann ro i den andres famn. Vi låg i varandras armar i timmar, och jag minns att ordet mysigt hela tiden tvångsmässigt hoppade ur munnen på mig. Som en ful liten gycklare. Kände mig fånig. Hatade ordet mysigt. Tyckte det lät kvalmigt, urvattnat och falskt. Dansband, breda leenden och husvagnssemester var mysiga grejer. Men då, i armarna på Kattvakten fanns inget annat. Kände mig trygg, mjuk i kanterna och kär. Jag var mysig. Kattvakten var definitivt mysig. Och livet var mysigt. Kattvakten hakade på. 
Vi låg i sängen och demonstrerade en hel eftermiddag. Skrev fiktiva plakat på temat mysigt; "mer mys åt folket!" - vår egen stillsamma revolution. Så pågick livet i vår smekmånad. Vi pratade, gosade, möttes, skrattade. Mös. Spelade kort och gnabbades. Blev sams i våra kroppars möten. Vi gjorde vår egen spellista och döpte den till ".. ". Prick prick. Vårt alldeles egna soundtrack. Musik att mysa till. Ett fortsättning följer.
Någon alkohol behövde vi inte, och när vi någon vecka in i förhållandet förberedde en romantisk middag ™, kändes det givna rödvinet bara fel och sjaskigt i sammanhanget. Överflödigt och något som störde. Vi båda kände samma sak. Kanske fanns intuitionen där redan då, kanske skymtade vi vargen som vandrar vid kattvaktens sida. Den hungrige ulven, som aldrig blir mätt.  Som agerar helt på instinkt och är beredd att skövla allt i sin väg för att släcka sin hunger. 

Efter ett par veckor började vi återvända till livet utanför. Vi började gå ut. Vi hade roligt. Blev fulla. Ingen av oss spottade i glaset. Kattvakten friade till mig på London / New Yorks rökterass i krogens morgondimma och jag svämmade över av kärlek. Klart vi skulle gifta oss!  
Vi ramlade runt, vi var kära och vi var osårbara. Inget, inget, inget kunde komma emellan oss. Inget kunde skada oss. Men ack så fel jag hade. Och det sorgliga är att när jag ser tillbaka på den där tiden så inser jag hur kort den var, vår smekmånad. Ett fåtal veckor. Två, kanske tre. Ändå fick den prägla hela vårt förhållande. "Vi kan ju ha det så bra!",  "Vi kan hitta tillbaka till det gamla!",  "Så som det var förr!". Så har vi sagt så många gånger. Men till slut kunde vi inte ens säga det, utan att det ringde falskt. Hoppet var dött. Vårt facit på att vi kunde vara lyckliga tillsammans var tre veckors smekmånad.  Får man ens kalla det en smekmånad?  
Resten av tiden levde vi på smulor. Det som blivit över när vargen tagit sitt. 
Våra möten blev möten mellan två sargade själar. Ömtåligt och trasigt. Vi slickade varandras sår - tills vargen fann honom igen. Gång, på gång, på gång.  Smulorna blev färre, snålare, började göra ont att svälja. Ibland glimmande det till, ibland möttes vi i något som kändes sant - men vår tillvaro kompromissades alltid. Det fanns saker vi aldrig fick tala om. Vi gick på glas och under oss vankade vargen otålig. Väntade på det där oförsiktiga klivet.
Jag blev alltid en anledning att supa. Jag förstod det inte. Förstod inte Kattvaktens perspektiv, såg bara en väldigt flyktig person som vid minsta skav tog bakvägen ut och under stor dramatik. Fanns inte skavet, så skapades skavet. Tänkte att spriten blev en strategi för att kunna hantera livet. Kunna hantera mig. Vad jag inte förstod då, var att missbruket var hans liv - och att allt det där andra blev en strategi att nå dit. Till fyllan. Trösten, belöningen, lugnet, firandet.  

Men alltjämt är vår kärlekshistoria, vår smekmånad, ett av mina vackraste minnen. Det var så naivt, så vackert, så fullt av hopp. Och det ironiska i allt det här, är att den präglades så av trygghet. Kände absolut ingen osäkerhet i Kattvaktens närhet. Två veckors trygghet, 150 veckors barfotavandring på krossat glas.