Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 31 January 2015

here comes my girl

Förväntan. Pirr i kroppen. Alldeles snart. Alldeles snart är hon här. Den jag burit i mig. Som jag känt, men ändå inte. Monterrey. Sitter och dinglar med fötterna över sängkanten. Känner en förväntan och lycka jag inte känt sedan barndom. Minuter kvar. Var är rädslan?
Barnmorskan och narkosläkaren - som jag träffat dagen innan - kommer och hämtar mig. Klockan är elva en torsdag förmiddag. Vardagen pågår omkring mig, fast för mig är ingenting vardagligt. Idag lever jag i parallellt universum. Idag blir jag mamma.
Jag rullas in i en hiss, får en grön pappersmössa inför operationen som ideligen ramlar ner för ögonen. Narkosläkaren och barnmorskan småskrattar och drar den tillrätta gång på gång. Uppsluppenhet. Var är rädslan? Jag ska snart sprättas öppen och än läskigare - snart bli mamma! - varför är jag inte i upplösningstillstånd?

Rullas in i operationssalen. Rummet är stort. Belysningen stickande vit. I rummet väntar sjuksköterskor och en narkossköterska. Jag får sätta mig på sängkanten för att få ryggmärgsbedövningen. Känner hur kroppen långsamt tonar bort. Det känns olustigt. Oroar mig för att jag ska tappa kontroll över tarmen. Att jag ska bajsa på mig där jag ligger. Ett skynke spänns upp mellan mig och operationspersonalen, men ovanför dem hänger en lampa i rostfritt stål, välpolerad och med en konvex spegelyta som ändå avslöjar lite av vad som händer där bakom skynket. Hur ska jag kunna låta bli att titta?

Sköterskorna tvättar av min domnade kropp. Barnmorskan plockar fram CD-skivan jag valt för tillfället: Tom Petty -Damn the Torpedoes. Min förmodligen mest lyssnade skiva. Min musikaliska snuttefilt. Bekant även för Monterrey, I'm sure.
Barnmorskan och narkosläkaren hanterar cd-spelaren bakom mig. Barnmorskan vill sänka ljudet men narkosläkaren protesterar: Vad är det för mening med att ha musik om man inte hör det som spelas, säger han.
Så kommer musiken. Refugee. Så välbekant, men så ny i det här rummet. Känns fel. Och jag känner mig plötsligt löjlig som tagit med mig musik. De hade uppmuntrat till det i informationen jag fått innan, men alla beter sig som om det var något ovanligt.


De två operationsläkarna kommer in och presenterar sig. De ler stort och nästan lite högtidligt. Ett barn ska till världen!
Det blir tjenis och morsning åt alla håll och kanter. Lite vänskapligt smågnabb mellan vissa. Småpratet och vardagen fyller rummet. Känner mig plötsligt ensam och utsatt. Utanför.
Då kommer den: here comes my girl. Och tårarna börjar strömma längs kinderna.

Hey, here comes my girl, here comes my girl,
Yeah, she looks so right, she's all I need tonight
And then she looks me in the eye, says, "We gonna last forever,"
And man, you know I can't begin to doubt it
No, because this feels so 
good and so free and so right,
I know we ain't never goin' change our minds about it


Jag ligger i mitt alternativa universum. Jag är osynlig. Där är bara jag och Tom Petty i rummet. Stirrar i taket. Plötsligt dyker ett brett leende ansikte upp över skärmen, en av operationsläkarna: kände du det där?  Jag har just skurit dig öppen med ett så här långt snitt! säger han belåtet, och måttar mellan handskklädda pekfingrar. Så dags att fråga nu, tänker jag. Utifall det känns. Känns inte särskilt pedagogiskt, men huvudet är lite grumligt och jag förundras över att paniken inte infinner sig.
Det bänds och dras i kroppen. Det går rätt våldsamt till. Jag mår illa. Det förefaller vara en evighet, men så plötsligt, till den här låten..:


..så hörs det ett gallskrik. Monterrey har kommit till världen. Hon lever. Hon låter. Even the losers get lucky some time. Får allsköns gratulationer. Operationen tar en liten paus. Det blodiga, ilskna knytet med svart kalufs kommer på min sida skärmen. Vilken vacker liten flicka, säger barnmorskan. Jag gråter och gråter. Vet inte varför. Förstår inte vad jag känner. Vill du ha henne hos dig en stund? frågar någon. Det borde jag väl vilja, tänker jag och skäms. För jag känner ingenting. Känner mig bara konstig. Den som kommer ut är inte den Monterrey som jag känner. Narkosläkaren svarar i mitt ställe: det tycker jag det verkar som hon vill, säger han. Han tolkar något annat i mina tårar. Att jag är rörd och lycklig antar jag. Skammen bränner i mig.

Jag får den kladdiga klumpen på min bröstkorg och jag får se hennes ansikte för första gången. Hon är ilsket röd, som en kräfta och det enda jag ser är en jättelik gapande mun. Liksom förvrängd, i en ångestladdad grimas. Vilken fult barn, tänker jag. Hon ligger där en stund. Vet inte hur länge. De har börjat lappa ihop mig på andra sidan skärmen. Jag tycker det gör ont. Barnmorskan hämtar barnet. Fortsätter att prata om hur vacker och fin hon är. Kanske anar hon hur jag känner. Jag tittar bort mot bänken där barnmorskan mäter och grejar. Försöker känna något. Försöker vara glad. Tycka att hon är fin. Tårarna fortsätter rinna. Vilken pussmun! säger barnmorskan.
Får tillbaka henne tillsammans med en massa siffror. Hon är 49 cm lång och 3320 gram tung. Hon får nio poäng av tio möjliga i bedömningen. Tydligen fick den här röda lilla varelse en anmärkning på färgen. Hon är för blå.
Nu är allt klart. Läkarna tackar för sig och hastar vidare. Sköterskorna stannar kvar och städar upp. Sedan rullar vi vidare. Till uppvaket. Jag och Monterrey. Hon och jag. Forever and ever. Och jag känner något sånt här:

What are you doin' in my life?
What are you doin' in my life?
What are you doin' in my life?
I didn't ask for you

Kort därefter kom kärleken. Kort därefter blev hon min och jag hennes. Hon och jag, ensamma i universum.

Thursday, 22 January 2015

märkt.



Vill så gärna blogga, men orken och tiden räcker inte till. Vi är nu på hemmaplan, jag och Monterrey. Eller Innes som hon egentligen heter. Hon är en underbar liten människa och jag är kär. Vilken såklart gör vår tillvaro mycket lättare. För det är tufft. Rätt ofta kämpar jag för att hålla huvudet över ytan, kommer helt ur fas. Tiden räcker knappt till toabesök och slänga i sig en macka. Andra dagar bara flyter på och allt funkar och mamman är glad och myser i mammalivet. Nu har jag dock två sömnlösa nätter bakom mig och kämpar med tillvaron. Känner mig som en tryckkokare! Vill helst bara sätta mig ner och störttjura - men som ensam känner jag att jag inte får falla, måste vara stark. Så jag håller ihop, med ångesten lurande under ytan. Som jag saknar en famn och en gråtaxel! 

Idag vågade vi oss ut för första gången på egen hand. Älskar dessa vinterdagar. Fast kroppen är bra mörbultad och vi klarade inte mer än en tur runt huset. Guld värt ändå. Innes somnade innan vi kom ut och missade sitt första snöfall. 

Nu skriker brösten efter Innes, sprängfyllda och redo. Men Innes sover så rart härintill och hör inte bröstens rop. Får nog pussa lite på henne tills hon vaknar. 

Bilden ovan visar Innes lilla handavtryck på mitt bröst i morse. Så himla fint. Jag är märkt. Av kärlek. Jag är hennes nu. 


Thursday, 8 January 2015

I väntan på monterrey!

Nu är jag på SöS och väntar. Känner mig alldeles lugn och nästan förväntansfull. Lite fjärilar i magen förstås. Om dryga timmen har jag henne på mitt bröst. Tror hon känner att något är på g, för hon lever rövare därinne! 

Snippan har blivit rakad för första gången. Något jag aldrig trodde skulle ske. Jag vågar inte kika. 

Rapporterar sedan! Om monterrey och hela förloppet alltså, inte den rakade snippan!





Wednesday, 7 January 2015

farsan baloo.

Den här dagen idag. Sista dagen av livet som jag hittills känt till det. Sitter och äter min sista ensamma frukost på ett bra dag. Mitt kaffe, mina två smörgåsar, tända ljus och läsa gårdagens bloggar jag följer. Ett förrädiskt vardagsögonblick, för ingenting känns som vanligt. Alls.
Har en lurande ångest i bröstet. En gråt som vill upp till ytan, men som trycks ner. Jag är så himla nervös. Monterrey verkar också nervös. I natt snodde hon runt så mycket att jag trodde magen skulle spricka. En chestburster! Hon verkar otålig. Snart så.

Add caption
Idag ska jag på inskrivning och provtagning på SöS. Ska luncha med syster Helena innan. Igår (o)roade jag mig med att titta på en film om planerade kejsarsnitt som rekommenderades av sjukhuset. Esteban - som är mycket engagerad i alla delar av mitt kommande mammaliv höll mig sällskap. Jag grät och kände mig inte ett dugg lugnad efter, Kan lite önska att jag låtit bli. Huvudet är så kaosigt att jag inte ens kan skriva eller sätta ord. Så jag sätter punkt här. Med några bilder på farsan Baloo.

..han kom med hurrarop när jag sydde tvättlappar av gamla
handdukar..

..engagerade sig djupt i kejsarsnittsfilmen.. kunde riktigt se hur
han hummade och funderade!

Han tycker det är självklart att han ska få följa med till BB..

..han testkör tygblöjor

..och sjalen! Den älskar han! Provknöt lite igår. Det gick sådär
med grodpositionen och  magen var i vägen för dubbelknut-
men katten var nöjd. Hoppas Monterrey gillar sjalen lika mycket!

..också överblickar han saker i största allmänhet. Det känns
tryggt. Tack Esteban! Vore förfärligt ensamt
utan dig!

Thursday, 1 January 2015

jag är sämst.

Det här måste vara årets tystaste dag. Nyårsdagen. Klockan närmar sig 12 och det känns som jag är enda levande människan på jorden. Nästan surrealistiskt.

Jag har trillat ner i en djup hormongrop. Kämpar med tillvaron, så himla nere och vill bara gråta. Och har noll tålamod med katterna - och tänker: hur ska jag klara av ett barn när jag inte ens står ut med mina egna katter? Jag är sämst. Innan barnet har kommit är jag redan världens sämsta mamma.
Så här får det ju inte vara när förlossningen närmar sig.´Det skrämmer mig. Jag har ju känt mig så stark och så trygg i det här senaste tiden. Nu har jag t om finnar i ansiktet. Säkraste beviset på hormontoppar, för det har jag aldrig annars. Är otroligt rädd för förlossningsdepression. Det får inte ske.

Igår natt sov jag till klockan 12 på dagen, med åtskilliga missade samtal och sms på luren. Då hade jag sovit dryga 12 timmar i streck. Inte normalt för mig. I natt har jag sovit sämre. Jagats av hemska drömmar. Drömmar där jag sitter på prov och inte klarar frågorna och har fyra minuter kvar. Alla runt ikring mig sitter tysta och lugna och har lagt pennorna ifrån sig. Jag känner mig sämst. Har ingen kontroll. Där någonstans vaknade jag.
Sedan somnade jag om och drömde att barnavårdscentralen skulle komma på besök. Huset var i kaos. Tvätt och drivor överallt. Gick knappt röra sig. Barnet visste jag inte ens vart det var i röran. I vardagsrummet stod en icke ikopplad toalett full med skit.

Häromdagen packade jag Monterreys kläder till BB, Det har känts som om jag - materiellt - har läget någorlunda under kontroll, men när jag står där och packar  inser jag att jag bara har bodys utan ben och ärmar i hennes storlek. Och några ytterplagg. Jag har liksom tänkt: body = onepiece. Full kostym. Men jag föder ett vinterbarn och har inte ens tänkt på långärmat och byxben. Sämsta jävla morsan redan nu. Där slog det mig igen, hårt som fan, att det är tags att bli vuxen nu. Ansvarsbiten. Klarar jag ett barn verkligen? Jag är ju liksom ett barn själv. På 41.
Stod och grät medans jag packade. För att det är så nära nu. För att de där kläderna snart kommer var fulla av en riktig kropp, av kött och blod. Det kändes.. ensamt. De där tomma kostymerna kändes ensamma. Och jag kände mig ensam. Så himla ensam.
Bara gråter och är förtvivlat trött och har tusen saker att ta itu med hemma. Kroppen känns tung och jobbig och konstig. Orkar knappt röra mig. Allt gör ont. Just nu vill jag bara härifrån. Varför känner jag så här? Jag är sämst.