Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 12 December 2015

En varg vid vår sida.

Mitt barns pappa, känd som Kattvakten här på bloggen, är alkoholist. Sedan några veckor tillbaka en nykter alkoholist - och jag har fått hans tillåtelse att skriva om det här på bloggen. Ur mitt perspektiv. Den medberoendes perspektiv - för hans sjukdom blev min sjukdom, fast med helt andra symptom. Nu börjar vi en resa tillbaka. Helt förutsättningslöst. För hans missbruk har varit med oss nästan sedan dag ett. Jag vet ingenting annat. Jag har levt i kvicksand. Med manipulationer, svek och lögner i nära tre år. 

När Kattvakten och jag träffades var jag så säker på att jag funnit mitt livs kärlek. Vi gick helt upp i varandra, två lite tilltyglade människor som fann ro i den andres famn. Vi låg i varandras armar i timmar, och jag minns att ordet mysigt hela tiden tvångsmässigt hoppade ur munnen på mig. Som en ful liten gycklare. Kände mig fånig. Hatade ordet mysigt. Tyckte det lät kvalmigt, urvattnat och falskt. Dansband, breda leenden och husvagnssemester var mysiga grejer. Men då, i armarna på Kattvakten fanns inget annat. Kände mig trygg, mjuk i kanterna och kär. Jag var mysig. Kattvakten var definitivt mysig. Och livet var mysigt. Kattvakten hakade på. 
Vi låg i sängen och demonstrerade en hel eftermiddag. Skrev fiktiva plakat på temat mysigt; "mer mys åt folket!" - vår egen stillsamma revolution. Så pågick livet i vår smekmånad. Vi pratade, gosade, möttes, skrattade. Mös. Spelade kort och gnabbades. Blev sams i våra kroppars möten. Vi gjorde vår egen spellista och döpte den till ".. ". Prick prick. Vårt alldeles egna soundtrack. Musik att mysa till. Ett fortsättning följer.
Någon alkohol behövde vi inte, och när vi någon vecka in i förhållandet förberedde en romantisk middag ™, kändes det givna rödvinet bara fel och sjaskigt i sammanhanget. Överflödigt och något som störde. Vi båda kände samma sak. Kanske fanns intuitionen där redan då, kanske skymtade vi vargen som vandrar vid kattvaktens sida. Den hungrige ulven, som aldrig blir mätt.  Som agerar helt på instinkt och är beredd att skövla allt i sin väg för att släcka sin hunger. 

Efter ett par veckor började vi återvända till livet utanför. Vi började gå ut. Vi hade roligt. Blev fulla. Ingen av oss spottade i glaset. Kattvakten friade till mig på London / New Yorks rökterass i krogens morgondimma och jag svämmade över av kärlek. Klart vi skulle gifta oss!  
Vi ramlade runt, vi var kära och vi var osårbara. Inget, inget, inget kunde komma emellan oss. Inget kunde skada oss. Men ack så fel jag hade. Och det sorgliga är att när jag ser tillbaka på den där tiden så inser jag hur kort den var, vår smekmånad. Ett fåtal veckor. Två, kanske tre. Ändå fick den prägla hela vårt förhållande. "Vi kan ju ha det så bra!",  "Vi kan hitta tillbaka till det gamla!",  "Så som det var förr!". Så har vi sagt så många gånger. Men till slut kunde vi inte ens säga det, utan att det ringde falskt. Hoppet var dött. Vårt facit på att vi kunde vara lyckliga tillsammans var tre veckors smekmånad.  Får man ens kalla det en smekmånad?  
Resten av tiden levde vi på smulor. Det som blivit över när vargen tagit sitt. 
Våra möten blev möten mellan två sargade själar. Ömtåligt och trasigt. Vi slickade varandras sår - tills vargen fann honom igen. Gång, på gång, på gång.  Smulorna blev färre, snålare, började göra ont att svälja. Ibland glimmande det till, ibland möttes vi i något som kändes sant - men vår tillvaro kompromissades alltid. Det fanns saker vi aldrig fick tala om. Vi gick på glas och under oss vankade vargen otålig. Väntade på det där oförsiktiga klivet.
Jag blev alltid en anledning att supa. Jag förstod det inte. Förstod inte Kattvaktens perspektiv, såg bara en väldigt flyktig person som vid minsta skav tog bakvägen ut och under stor dramatik. Fanns inte skavet, så skapades skavet. Tänkte att spriten blev en strategi för att kunna hantera livet. Kunna hantera mig. Vad jag inte förstod då, var att missbruket var hans liv - och att allt det där andra blev en strategi att nå dit. Till fyllan. Trösten, belöningen, lugnet, firandet.  

Men alltjämt är vår kärlekshistoria, vår smekmånad, ett av mina vackraste minnen. Det var så naivt, så vackert, så fullt av hopp. Och det ironiska i allt det här, är att den präglades så av trygghet. Kände absolut ingen osäkerhet i Kattvaktens närhet. Två veckors trygghet, 150 veckors barfotavandring på krossat glas. 

No comments:

Post a Comment