Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 26 August 2015

Väck en puma.


För några dagar sedan när jag var ute med Monty så mötte vi en liten kille på runt elva med gigantiska hörlurar. Han var helt i sin egen värld, slukad av musiken och ögonblicket och dansade i den dåsiga eftermiddagssolen. Innerligt. Jag blev så glad. Jag tycker vi människor har alldeles för lite innerlighet och alldeles för stor impulskontroll. Lite som vi hela tiden går runt och tyglar och tuktar livet i oss. Rädda för att känna för mycket. Rädda för att inte bli accepterade och älskade. Eller som Marianne Williamson säger: Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be?"

Jag känner mig alltför ofta fången i min kropp. Som om jag lever i ett fängelse. 
Rösten tyglas och fastnar någonstans i halsgropen. Sväljs. 
Skrattets buller stannar i magen. 
Kroppen gör sig liten. Allra helst osynlig. 
Ilskan höljs i skam och stoppas undan. 
Tankar och idéer manglas, fördummas och tystas. 
Kreatviteten är så fatalt rädd för misslyckandet, att den bara står vid sidan om och glor. Med en värkande längtan i bröstet. 
Dansen ifrågasätts och skäms för sig. Tappar takten och räds i för folks blickar. 
I folk ryms för övrigt mitt barn, min bäste vän, min kärlek - då en sådan fanns. Ja, t om katternas blickar vänder min egna blick mot mig, elak och dömande. 
Jag kväser impulserna, kväser ilskan, kväser min röst. Kväser mig - och jag känner en sådan stor sorg i det här och har lovat mig själv en och tusen gånger att; om jag får barn ska hon få ta plats och hon ska få höras. Hon ska aldrig förminska sig, aldrig hålla tillbaka rösten - som hög och klar kan få ta sig de kreativa uttryck hon vill. Hon ska inte krypa, varken inför sig själv, eller andra. Och hon ska kunna lita på att hon duger, precis som hon är. 
Men jag tror inte jag behöver oroa mig. Råmaterialet är bra. Monterrey kom till denna världen med ett vrål. Hon är tufft virke. Personalen på avdelningen kallade henne för "den där arga bebisen". Men hon var inte arg, hon visste bara vad hon ville. Liksom hon idag vet vad hon vill. Hon sätter sina gränser och är så tydlig i konturerna att jag nästan känner mig liten inför henne. Hennes självklarhet. Och jag tänker slåss för att hon ska behålla allt det och göra mitt yttersta för att inte kränka hennes person.  
Och låta kan hon! Hon blev så förtjust när hon för första gången upptäckte trapphusets eko. Nu är det ett evigt tjoande och tjimmande varje gång vi rör oss i trapphuset. Jag blir så glad och viskar försiktiga "ho" - men monty tar i från magen - och jag avundas. Och blir makalöst stolt.

Men för att återgå till kroppens fängelse.. jag tror att många av de här hejdade impulserna sätter sig som spänningar i kroppen. Det blir en stress. Och en stressad kropp är ofta en sjuk kropp. 
I min halsgrop ligger allt jag aldrig vågade säga. Gränserna jag inte vågade dra. I bröstet fladdrar ibland ångesten som en fjäril i ett stängt fönster. Rädslan att älska för mycket. Rädslan att bli älskad. Rädslan att förlora. All dans som hölls tillbaka. I magen vilar rädslan att inte räcka till, att inte bli älskad och rädslan att inte klara av. 
Jag är rädd för att leva, med allt vad det innebär, så jag har liksom satt mig i baksätet. 

När jag bodde i Chicago under några månader besökte jag ofta Lincoln Park zoo. Det var gratis att gå in och jag tyckte om att krypa in i mörkret hos de nattaktiva djuren under heta dagar. Jag avslutade alltid med en tur i katthuset. Där vankade lejon och tigrar. Trötta och uppgivna. Förkrossande. Men den som drog i mig var puman. Hon var så vacker. Och så frustrerad. Explosiv. Hon brann. 
Puman vankade fram och tillbaka längs staketet, snabbt och rastlöst. Gjorde utfall mot passerande barn och mådde så uppenbart dåligt. Det var fruktansvärt. Ändå drogs jag dit. Nu tänker jag att hon är jag. Hennes rastlöshet är min. Hennes fängelse är mitt. 

Idag lyssnade jag på P1s Tendens som idag intervjuade Sten, 103 år. Sten satsar på att leva i tio år till. Varför? undrar journalisten. För att jag är så nyfiken, svarar Sten. Han har förlorat fem kärlekar och ett barn efter pensionsåldern. Ändå är han inte rädd att älska. Receptet på ett gott förhållande? Renhårighet och ärlighet. Man ska inte ha hemligheter, då går det aldrig bra.  
Sten dansar en gång i veckan och går på gym två gånger i veckan. Kör fortfarande bil. Tog en målerikurs efter pensionsåldern och har på äldre dagar skaffat en atelje. Det finns inget trött hos Sten. Orden dröjer aldrig. Han känns skarp och vaken. 
Jag tänker att Sten inte stängt in sin puma. Han tillfredsställer hennes hunger med kärlek, glädje och utmaningar. Sten lever, lever ärligt. Han dansar, han följer sina drömmar. Kastar sig in i kärleken, trots att den gjort ont. Han är stark och frisk. En vacker puma som sträcker ut sig och njuter livets sista dagar. Här och nu.

Och nu måste jag nämna Stina Wollters instagramkonto som jag fann för några veckor sedan. Jag kände fönstret öppnas. Frisk luft kom in och virvlade runt i det sovande rummet. Något vaknade i mig, sträckte på sig. Kände hunger. Och en längtan efter frihet. Jag ville skrika, skratta, hoppa, sparka, flyga, älska.
Stina vibrerar, sprakar, lever. Tar plats och syns - och vågar också tala om rädslan i det. Hon kliver ur den tajta kostymen vårt samhälle och vår kultur sätter oss i. Revolutionerar! Och jag blir så påverkad. Känner kärlek. Till Stina. Hennes mod. Hennes kärlek. Och hennes knutna näve, som knyts för rätten att få vara de vi är och för de utsatta. Och hon väckte min puma. 
I henne bodde en ilska som legat som en stor klump i magen i flera år, men som tryckts ner, höljd i skam. Och jag skrev ett sms i affekt efter en rad stora svek - och klev rakt över gränsen för vad jag egentligen tycker är okej. Puman högg och slet i stycken. Försvarade den lilla i mig; här går gränsen. Det går inte behandla mig hur som helst. Osynliggöra mig och mina behov. Köra över. Manipulera och ljuga. 
Efteråt fick jag ro. Letade efter den där ängslan jag borde ha känt. Ångern. Förtvivlan över att ha sårat någon - men allt jag kände var ro. Någon gång måste jag ta tillbaka orden, vårda såren jag kanske har åsamkat - men jag är inte där än. Jag läker. Lär mig. Att leva. Att sätta gränser. Att sträcka ut. 
Jag förstår att jag inte kan hålla Stina ansvarig för mitt dåliga karma i det här, men hon ruskade om mig och gav mig nycklar till stängda rum. 
Puman och jag ska vandra sida vid sida. Jag vårda henne, ge henne näring och uppmärksamma hennes blottade tänder. Tillsammans ska vi försvara mina gränser, så blodvite inte blir nödvändigt. Vi ska slåss för de vi tycker om. Och försvara rätten att få leva. Fullt ut. 

Bildgooglade och fann denna bild på puman i Lincoln Park zoo, och mitt hjärta värker. Ta hand om eran Puma, hörni. Jag tänker ta hand om min. 



                                             
Monty, min levnadsmusa, i trappuppgången.


No comments:

Post a Comment