Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 17 March 2015

Welcome to Motherhood del 2

Del 1 läser du här

Ni vet de där dagarna som känns som en enda lång och väldigt koncentrerad Bridget Jones-historia? Sådana finns det gott om som nybliven mamma. Livet som småbarnsmorsa är verkligen något av en fars. En sunkig, snurrig och väldigt fysisk - som i kroppslig - fars. Med en ton av svartaste diskbänksrealism.

Så här skulle en sådan dag kunna se ut (ren fiktion, såklart!):

Mamman sitter i bilen med barnets morfar när hon inser att hon glömt lägga amningsinlägg i bh:n. Hon känner tröjan surna. Tittar ner och ser två stora våta cirklar på tröjan. Drar koftan om sig och tänker att hon behåller den på när de kommer fram till mormodern. Hon svettas redan redigt nuförtiden, men det kan inte hjälpas.
De har varit på BVC. Barnet växer tillfredsställande snabbt och mamman känner sig alltid lite gladare efter de här besöken. Inte minst för att det är ett tillfälle att få klä sig. Sminka sig. Och känna sig nästan mänsklig. Och varje gång fikar de hos barnets mormor efter. Hon finner det sådan lyx att få vuxet sällskap och slippa hemmets fyra väggar en stund.

Väl framme inser hon att amningsinläggen inte är det enda hon glömt. Hon har inga bindor med sig och nu har hon börjat blöda rejält. Brukar bli så när hon varit igång en stund. Avslaget, tänker hon med avsmak. Vädrar lite i luften. Känner gudskelov ingen stank. Nåja, nöden har ingen lag. Hon plockar en blöja ur väskan och lägger i trosan. Hon kan inte låta bli att tycka att det känns förnedrande på något vis. Minnena drar henne av någon anledning tillbaka till vintern i årskurs 6. Fem glada kompisar som hänger våta kläder på elementet efter snölek - bara det att de enda långkalsonger som funnits rena hos henne den morgonen var pappas gamla från 70-talet. Bruna och orangea med gylf. Hon tvekar länge innan hon klär av sig, pressad av de andra. Naturligtvis skrattas det, fast inte ovänligt på något vis - men än idag kan hon känna utsattheten. Hon blir lite ledsen av minnet. Kanske tänker hon på det lilla barnet därute i mormors famn, som snart ska bli stor. Som snart kommer känna samma längtan att passa in. Samma rädsla att inte bli accepterad.

När de kommer hem på kvällen finner mamman blöjan fastklistrad på skinkan och halvvägs upp på ryggen. Hon suckar över sitt liv och kan inte låta bli att undslippa ett litet skratt. Herregud, vad trött hon är.
Hon lägger barnet på golvet för att gå på toa. Tar med sig paddan som förströelse - för hon har varit ganska förstoppad sedan snittet. Rätt vanligt tydligen. Den här dagen är det värre än någonsin. Något går fel. Halvvägs ute säger det stopp. Det sitter fast. Smärtan är outhärdlig. Paniken drar över henne. Hon är glad att hon har google med sig in på badrummet. "Bajskorv fastnat" googlar hon och känner sig något mindre stressad när hon får en drös träffar. Andra har varit i samma situation. Fast hon tvivlar på att någon annan än hon har en bajskorv stor som en mindre julskinka fast i stjärten - det är bara för groteskt.
Någonstans ges rådet att sticka in ett par fingrar i slidan och försöka mata på förloppet genom att trycka på mellanväggen. Hon gör det. Vill inte. Men hon gör det. Tarmen buktar in i slidan. Så stort är det där bakom. Hon drabbas av ett sådant våldsamt äckel att hon inte kan fortsätta. Skammen bränner i henne. Är det så här lågt hon har sjunkit? Hela hennes liv är som en enda fysisk åkomma.
Hon gråter. Hysteriskt gråter hon. Det gör så jävla ont. Barnet skriker. Kräver sitt. Hon gör en amningspaus. Bh:n har fastnat i bröstvårtorna av intorkad mjölk. Det gör djävulskt ont att dra loss från redan såriga bröst. Barnet blir mätt. Barnet bajsar. Helvete.

Hon försöker få kontakt med yttervärlden via paddan. De två personer hon litar mest på. Allvaret i situationen når inte fram. Hon sitter där hon sitter. Blöjan måste bytas. Hur ska hon kunna ta sig till sovrummet och hämta en blöja i det här skicket?? Fan, fan, fan mantrar mamman och stålsätter sig. Låter brallorna sitta kvar längs anklarna och går med myrsteg ut till vardagsrummet. Barnet har hon med sig. Julskinkan sitter där den sitter. Hon försöker att inte tänka, vägrar göra en mental bild av förloppet, men kan inte sluta gråta. Hon känner sig ensam. I denna stund finns det nog ingen som är ensammare än hon i hela världen. Hur länge har hon suttit i badrummet? En timme? Två? Kanske t om tre? Hon har faktiskt ingen aning.
På vägen tillbaka till badrummet passerar hon medicinskåpet. Gör en chansning. Kanske, kanske finns där en tub microlax. Hon sätter sig på toan och gräver igenom medicinlådan. Finner två stycken. Lättnaden. Nästan som en kramp som släpper taget.
Plågsamt, plågsamt blir hon av med sin börda. Kvar blir bara en hemorrojd stor som en stortå. För en stund är hon rädd att det är en bit av tarmen hon känner. Att tarmen åkt med ut, men sedan lugnar hon ner sig och drar på sig kläderna. Just där och då får hon ett utanför-perspektiv på sin tillvaro och hon kan inte sluta skratta. Varvat med gråten skrattar hon. Så totalt utmattad.
Hon lämnar badrummet. Vill komma ur kläderna. Mjölken har torkat in och lämnat tröjan alldeles hård. Hon sätter på sig en ren och slår på tvn.

i somliga situationer den bästa vän en kan ha!

No comments:

Post a Comment