Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 17 March 2015

Welcome to Motherhood del 1

Ni vet de där dagarna som känns som en enda lång och väldigt koncentrerad Bridget Jones-historia? Sådana finns det gott om som nybliven mamma. Livet som småbarnsmorsa är verkligen något av en fars. En sunkig, snurrig och väldigt fysisk - som i kroppslig - fars. Med en ton av svartaste diskbänksrealism.

Så här skulle en sådan dag kunna se ut (ren fiktion, såklart!):


Mamman ligger kvar i sängen. Tänker att hon ska stanna så länge barnet tillåter. Funderar på hur länge hon varit vaken nu. Allt flyter ihop och gränserna mellan sömn och vakenhet är grumliga. Tiden är grumlig. 
Barnet ligger tungt och svettigt på hennes bröst. Det väser lätt när hon andas. Ena handen har hon lagt på mammans bröst. Tungt och tryggt vilar den där, med öppen handflata - liksom för att muta in ett område: MITT. Mamman ler lite och en värme sprider sig i den trötta kroppen. 
Täcket är dyngsurt och kallt utav bröstmjölk och det fyller henne med en mild ångest. Hur blev hennes liv så här? Hon viker ner täckeskanten för att undvika det kalla, våta. Försiktigt, försiktigt för att inte väcka den lilla. Är det något hon verkligen lärt sig att uppskatta den här tiden, så är det ett sovande barn. 
Hon funderar på om hon ska ge upp. Göra en chansning att frigöra sig från barnet och koka en kopp kaffe. Hon vet inte hur mycket tid hon får. Och ligga och dra sig i sängen är inte riktigt lyxen det har varit. Sedan barnet kom har nätter och sängen varit förknippat med olustkänslor. Ångesten inför natten kommer krypande redan i skymningen och hon kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det pressen att sova. För man vet aldrig hur länge. Kanske är det rädslan att något ska hända när hon sover. Att barnet ska dö. Att det ska kvävas av bröstets hull eller att mamman ska ligga ihjäl henne. Hon släpper tanken. Mår plötsligt lite illa. 
Barnet blir lite oroligt. Sparkar med benen och träffar operationsärret. Mamman viker sig lite av smärtan och får nästan blodsmak i munnen. Tänker att något kommer gå sönder om hon fortsätter att misshandlas så där. Ärret ligger lägligt alldeles i sparkhöjd för små frustrerade fötter hos ett ammande barn. 
Plötsligt känner hon något varmt rinna längs midjan och ner mot madrassen. Blöjan har läckt och senapsgul avföring gör en liten pöl på lakanet. Mamman suckar och känner en nästan förlamande trötthet. Hänger barnet på armen och går till toan. Tänker att åtminstone resten ska hamna i toastolen. Torkar hjälpligt bort bajs från rygg och lår och sätter sig sedan gränsle över toastolen med barnet framför sig. Barnet gnäller lite och brösten svarar omedelbart. Rinner ymnigt och mamman stressar över slöseriet när barnets huvud blir alldeles vått. Mamman suckar, vet att det blir hårt och klumpar sig när det torkar - men hon orkar inte tänka på det nu.
Inget mer bajs kommer. Hon sköljer barnet under kranen och hinner knappt få på blöjan innan gallskriket. Paniken kommer krypande och händerna fumlar med kläderna i sitt försök att skynda. Hon närmast springer till sängkanten, med ett skrikande och ilsket rött barn. Lägger barnet vid bröstet. Axlarna värker och hon försöker stödja upp med en kudde. Lösgör en arm och försöker torka bort bajset i sängen med en våtservett. Multi-tasking. Fläcken går inte bort.
Så småningom blir barnet mätt. Mamman hämtar bärsjalen, hennes enda biljett till frukost och en lugn stund. Sjalen är mjuk och regnbågsfärgad. Hon börjar få lite rutin på sjalandet nu, i början var det jobbigt. 
Det slår henne att hon aldrig prövat knyta sjalen bak på ryggen. Det är väl egentligen det korrekta? Hon bestämmer sig för att prova. Tåtarna hänger långa därbak. Skitsamma, tänker hon och stoppar barnet i sjalen för att koka kaffe.
Barnet håller sig lugn. Slumrar lite i sjalen. Mamman skyndar. Hon vet aldrig hur stor lucka hon får. Hon lyckas slänga ihop ett par mackor och kaffet står redo med mjölk och avrundat med en liten skvätt grädde. Hon känner nästan ren lycka. Det är långt ifrån självklart att hon får göra frukost utan avbrott. Fan, hon är kissnödig! Sådär på målsnöret. Frukoststunden är helig, den kan inte avnjutas kissnödig. Hon gömmer mackorna i ugnen för katterna och rusar till badrummet. 
När hon reser sig från toan är det som om något tungt har fastnat i kläderna. Då slår det henne: hon har lagt sjaländarna i toastolen och pissat på dom. Återigen kommer ett anfall av trötthet över henne. Och en uppgivenhet inför sin egen dumhet. Hon sköljer sjalen lite hjälpligt under kranen. Frukosten väntar. 
Barnet fortsätter sova. Peppar, peppar. Mamman njuter av ensamheten och kaffet. Googlar kejsarsnitt + komplikationer i vanlig ordning. Stressar upp sig. Tänker att hon är trasig. Att kroppen inte känns som den ska. Det har ju ändå gått några veckor nu. Känner sig lite dålig. Lite sämre än alla de som är på fötter inom några dagar. 
Ramlar av en slump in på en blogg som skriver om avslaget. AVSLAGET. Hon har aldrig hört ordet förut. I alla fall inte i det här sammanhanget. Resterna av en graviditeten som lämnar kroppen efter förlossning. Tungt ord. Låter nästan kyrkligt. Eller myndigt. Något att skämmas för. Känna sig liten inför. Blod och slem. Tydligen stinker det efter några veckor och mamman undrar hur många fler sådana här trevliga överraskningar hon ska ställas inför i moderskapets kölvatten. 
Hon skakar av sig olusten och tittar på barnet intill sig. Smeker henne över huvudet. Håret strävt utav bröstmjölk. Klappar en liten kind med sitt pekfinger. Lilla knyte, tänker hon. Mitt fina lilla knyte.





No comments:

Post a Comment