Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 12 March 2015

innes sjuka.


Innes är sjuk. Hon har haft någon försiktig släng av förkylning tidigare, men nu är hon sjuk på riktigt. I tre dygn har hon hostat och snorat och jag har inte vågat somna. Elaka, vassa hostningar. Slem som inte vill släppa taget. Har haft tre vaknätter och är nu stundar den fjärde. Igår natt låg jag vaken till fyra , men sedan gick det inte kämpa mot de tunga ögonlocken. Jag satte alarmet på 30 minuter i taget ifall jag skulle somna. Så rädd att det skulle hända henne något. Att hon skulle kvävas av sitt slem. Eller vara för matt för att orka bry sig ifall luftvägarna täpps till av kudde eller täcke. Skräckföreställningar. Och nu när jag varit sömnlös så länge är jag rädd att somna. Att jag inte ska vakna. Att det ska hända henne något. Att jag ska rulla över henne. Att jag ska täppa till näsan vid amning. Att sömnen ska bli så svart och djup att jag dödar mitt eget barn.
Kompisen Thomas kom över ikväll och lät mig sova tre timmar och ta en dusch. Nu känner jag mig nästan mänsklig igen. Kände mig närmast psykotisk innan. Som en skuggvarelse. Som mekaniskt sugit sega snorsträngar ur den lilla näsan och vaggat ett ledset barn till oändlighet. Knappt hunnit äta, knappt hunnit kissa. Makalöst hur mycket en pallar när det gäller. Ibland i mamma-livet känner jag mig som en amazon. Som klarar vad som helst. Amazonen i mig tillåter mig aldrig att falla eller ge upp. Med näbbar och klor slåss hon. Mot sömn, orkeslöshet och depression. Jag lägger mig aldrig. Med Innes kompromissar jag aldrig. 

Tror att jag för första gången inser hur stor hon är för mig. Att hon är en del av mig. Och att jag på riktigt älskar henne. Mer än den där instinktiva känslan av att vilja vårda och ta hand om. Större än den blyga och nyfikna kärleken jag levt i hittills. Nu är kärleken rädd, stark och redo för kamp. 
Varenda fiber i min kropp värker när jag hör henne hosta och kämpa. När jag ser hennes dimmiga blick; små, svullna, matta och ledsna ögon. Skulle göra vad som helst för att kunna ta över hennes onda. Älskade, älskade lilla unge. Ingenting får någonsin hända dig. 
Hon ligger härintill, ordentligt uppbaxad av kuddar och snosar. Luftvägarna rosslar lite, men hon är lugn. Fångad av sömnen. Inte ens hostningarna väcker henne. 
Och återigen, som så många gånger förr, slår det mig - att granne med den stora kärleken bor rädslan att förlora. 


No comments:

Post a Comment