Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 1 January 2015

jag är sämst.

Det här måste vara årets tystaste dag. Nyårsdagen. Klockan närmar sig 12 och det känns som jag är enda levande människan på jorden. Nästan surrealistiskt.

Jag har trillat ner i en djup hormongrop. Kämpar med tillvaron, så himla nere och vill bara gråta. Och har noll tålamod med katterna - och tänker: hur ska jag klara av ett barn när jag inte ens står ut med mina egna katter? Jag är sämst. Innan barnet har kommit är jag redan världens sämsta mamma.
Så här får det ju inte vara när förlossningen närmar sig.´Det skrämmer mig. Jag har ju känt mig så stark och så trygg i det här senaste tiden. Nu har jag t om finnar i ansiktet. Säkraste beviset på hormontoppar, för det har jag aldrig annars. Är otroligt rädd för förlossningsdepression. Det får inte ske.

Igår natt sov jag till klockan 12 på dagen, med åtskilliga missade samtal och sms på luren. Då hade jag sovit dryga 12 timmar i streck. Inte normalt för mig. I natt har jag sovit sämre. Jagats av hemska drömmar. Drömmar där jag sitter på prov och inte klarar frågorna och har fyra minuter kvar. Alla runt ikring mig sitter tysta och lugna och har lagt pennorna ifrån sig. Jag känner mig sämst. Har ingen kontroll. Där någonstans vaknade jag.
Sedan somnade jag om och drömde att barnavårdscentralen skulle komma på besök. Huset var i kaos. Tvätt och drivor överallt. Gick knappt röra sig. Barnet visste jag inte ens vart det var i röran. I vardagsrummet stod en icke ikopplad toalett full med skit.

Häromdagen packade jag Monterreys kläder till BB, Det har känts som om jag - materiellt - har läget någorlunda under kontroll, men när jag står där och packar  inser jag att jag bara har bodys utan ben och ärmar i hennes storlek. Och några ytterplagg. Jag har liksom tänkt: body = onepiece. Full kostym. Men jag föder ett vinterbarn och har inte ens tänkt på långärmat och byxben. Sämsta jävla morsan redan nu. Där slog det mig igen, hårt som fan, att det är tags att bli vuxen nu. Ansvarsbiten. Klarar jag ett barn verkligen? Jag är ju liksom ett barn själv. På 41.
Stod och grät medans jag packade. För att det är så nära nu. För att de där kläderna snart kommer var fulla av en riktig kropp, av kött och blod. Det kändes.. ensamt. De där tomma kostymerna kändes ensamma. Och jag kände mig ensam. Så himla ensam.
Bara gråter och är förtvivlat trött och har tusen saker att ta itu med hemma. Kroppen känns tung och jobbig och konstig. Orkar knappt röra mig. Allt gör ont. Just nu vill jag bara härifrån. Varför känner jag så här? Jag är sämst.


No comments:

Post a Comment