Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 31 January 2015

here comes my girl

Förväntan. Pirr i kroppen. Alldeles snart. Alldeles snart är hon här. Den jag burit i mig. Som jag känt, men ändå inte. Monterrey. Sitter och dinglar med fötterna över sängkanten. Känner en förväntan och lycka jag inte känt sedan barndom. Minuter kvar. Var är rädslan?
Barnmorskan och narkosläkaren - som jag träffat dagen innan - kommer och hämtar mig. Klockan är elva en torsdag förmiddag. Vardagen pågår omkring mig, fast för mig är ingenting vardagligt. Idag lever jag i parallellt universum. Idag blir jag mamma.
Jag rullas in i en hiss, får en grön pappersmössa inför operationen som ideligen ramlar ner för ögonen. Narkosläkaren och barnmorskan småskrattar och drar den tillrätta gång på gång. Uppsluppenhet. Var är rädslan? Jag ska snart sprättas öppen och än läskigare - snart bli mamma! - varför är jag inte i upplösningstillstånd?

Rullas in i operationssalen. Rummet är stort. Belysningen stickande vit. I rummet väntar sjuksköterskor och en narkossköterska. Jag får sätta mig på sängkanten för att få ryggmärgsbedövningen. Känner hur kroppen långsamt tonar bort. Det känns olustigt. Oroar mig för att jag ska tappa kontroll över tarmen. Att jag ska bajsa på mig där jag ligger. Ett skynke spänns upp mellan mig och operationspersonalen, men ovanför dem hänger en lampa i rostfritt stål, välpolerad och med en konvex spegelyta som ändå avslöjar lite av vad som händer där bakom skynket. Hur ska jag kunna låta bli att titta?

Sköterskorna tvättar av min domnade kropp. Barnmorskan plockar fram CD-skivan jag valt för tillfället: Tom Petty -Damn the Torpedoes. Min förmodligen mest lyssnade skiva. Min musikaliska snuttefilt. Bekant även för Monterrey, I'm sure.
Barnmorskan och narkosläkaren hanterar cd-spelaren bakom mig. Barnmorskan vill sänka ljudet men narkosläkaren protesterar: Vad är det för mening med att ha musik om man inte hör det som spelas, säger han.
Så kommer musiken. Refugee. Så välbekant, men så ny i det här rummet. Känns fel. Och jag känner mig plötsligt löjlig som tagit med mig musik. De hade uppmuntrat till det i informationen jag fått innan, men alla beter sig som om det var något ovanligt.


De två operationsläkarna kommer in och presenterar sig. De ler stort och nästan lite högtidligt. Ett barn ska till världen!
Det blir tjenis och morsning åt alla håll och kanter. Lite vänskapligt smågnabb mellan vissa. Småpratet och vardagen fyller rummet. Känner mig plötsligt ensam och utsatt. Utanför.
Då kommer den: here comes my girl. Och tårarna börjar strömma längs kinderna.

Hey, here comes my girl, here comes my girl,
Yeah, she looks so right, she's all I need tonight
And then she looks me in the eye, says, "We gonna last forever,"
And man, you know I can't begin to doubt it
No, because this feels so 
good and so free and so right,
I know we ain't never goin' change our minds about it


Jag ligger i mitt alternativa universum. Jag är osynlig. Där är bara jag och Tom Petty i rummet. Stirrar i taket. Plötsligt dyker ett brett leende ansikte upp över skärmen, en av operationsläkarna: kände du det där?  Jag har just skurit dig öppen med ett så här långt snitt! säger han belåtet, och måttar mellan handskklädda pekfingrar. Så dags att fråga nu, tänker jag. Utifall det känns. Känns inte särskilt pedagogiskt, men huvudet är lite grumligt och jag förundras över att paniken inte infinner sig.
Det bänds och dras i kroppen. Det går rätt våldsamt till. Jag mår illa. Det förefaller vara en evighet, men så plötsligt, till den här låten..:


..så hörs det ett gallskrik. Monterrey har kommit till världen. Hon lever. Hon låter. Even the losers get lucky some time. Får allsköns gratulationer. Operationen tar en liten paus. Det blodiga, ilskna knytet med svart kalufs kommer på min sida skärmen. Vilken vacker liten flicka, säger barnmorskan. Jag gråter och gråter. Vet inte varför. Förstår inte vad jag känner. Vill du ha henne hos dig en stund? frågar någon. Det borde jag väl vilja, tänker jag och skäms. För jag känner ingenting. Känner mig bara konstig. Den som kommer ut är inte den Monterrey som jag känner. Narkosläkaren svarar i mitt ställe: det tycker jag det verkar som hon vill, säger han. Han tolkar något annat i mina tårar. Att jag är rörd och lycklig antar jag. Skammen bränner i mig.

Jag får den kladdiga klumpen på min bröstkorg och jag får se hennes ansikte för första gången. Hon är ilsket röd, som en kräfta och det enda jag ser är en jättelik gapande mun. Liksom förvrängd, i en ångestladdad grimas. Vilken fult barn, tänker jag. Hon ligger där en stund. Vet inte hur länge. De har börjat lappa ihop mig på andra sidan skärmen. Jag tycker det gör ont. Barnmorskan hämtar barnet. Fortsätter att prata om hur vacker och fin hon är. Kanske anar hon hur jag känner. Jag tittar bort mot bänken där barnmorskan mäter och grejar. Försöker känna något. Försöker vara glad. Tycka att hon är fin. Tårarna fortsätter rinna. Vilken pussmun! säger barnmorskan.
Får tillbaka henne tillsammans med en massa siffror. Hon är 49 cm lång och 3320 gram tung. Hon får nio poäng av tio möjliga i bedömningen. Tydligen fick den här röda lilla varelse en anmärkning på färgen. Hon är för blå.
Nu är allt klart. Läkarna tackar för sig och hastar vidare. Sköterskorna stannar kvar och städar upp. Sedan rullar vi vidare. Till uppvaket. Jag och Monterrey. Hon och jag. Forever and ever. Och jag känner något sånt här:

What are you doin' in my life?
What are you doin' in my life?
What are you doin' in my life?
I didn't ask for you

Kort därefter kom kärleken. Kort därefter blev hon min och jag hennes. Hon och jag, ensamma i universum.

No comments:

Post a Comment