Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 16 June 2014

nakna män, tio dagars tystnad och ett barn som simmar i urin

Har varit tyst en evighet känns det som. Ska försöka skärpa mig och ta bättre hand om bloggen. Apropå tyst en evighet har jag fått en plats på en Vipassana-kurs. Vipassana är en av indiens äldsta meditationstekniker. Den anammades av Buddah, som lärde ut den som "ett universellt botemedel mot universella problem". Konsten att leva.
Kursen är en tiodagars meditationskurs med ett ganska stramt regelverk. En får inte tala, inte läsa, inte skriva, inte ha tillgång till elektronik, inte ha kontakt med yttervärlden. En går upp 4 på morgonen och mediterar ca 10 timmar/dag. Så här står det på kursens hemsida:

Vipassana är en väg till självförändring genom själviakttagelse, som fokuserar på det nära samspelet mellan kropp och sinne. Detta är något som kan upplevas direkt, genom disciplinerad uppmärksamhet på de kroppsliga förnimmelser som styr kroppens liv, och som oavbrutet står i samband med och betingar sinnet. Baserad på iakttagelse är detta en självutforskande resa till kroppens och sinnets gemensamma ursprung genom vilken man löser upp mentala orenheter. Detta leder till ett balanserat sinne fullt av kärlek och medkänsla.  
  
De naturlagar som styr våra tankar, känslor och förnimmelser blir tydliga för oss. Vi förstår genom direkt upplevelse hur man gör framsteg och hur man faller tillbaka, hur man skapar lidande och hur man befriar sig från lidande. Vårt liv kommer alltmer att kännetecknas av ökad medvetenhet, klarhet, självkontroll och frid. 

Jag längtar. Med viss bävan. Men jag ser det som en fantastisk möjlighet. I synnerhet eftersom jag fått kämpa så med meditationen senaste tiden. Det gick så lätt i början, kunde med lätthet glida in och ut ur meditationen - men nu är det en ständig kamp. Hjärnan går på högvarv. Mindet pladdrar högljutt. Jag vill hitta tillbaka. Göra en djupdykning. Känner mig än mer motiverad nu som gravid. Nu ska jag förbereda mig tiden fram till kursen. Meditera mer. Hitta tilliten till meditationen igen. Jag ska bygga upp kropp och bålstabilitet - för att sitta stilla 10 timmar/dag lär vara en stor fysisk ansträngning. Jag förstår att det kanske låter galet - men jag längtar faktiskt.

Sitter och tittar på A Room With a View. För säkert hundrade gången. Det fina är att jag fortfarande finner nya detaljer. Ett leende jag missat, en blick, vackra detaljer på kläder, ord som tidigare bara fladdrat förbi. En av mina absoluta favoritscener är när George, Freddy och mr Beebe badar nakna. Inte för att det är två minuter med helnakna män - utan för att det är så himla vackert. Glada nakna kroppar. Som springer, leker, skrattar, tar i varann. Bara kroppar, utan sexuell laddning. Helt utan en kameras kåta blick som smeker och pekar på detaljer - som en allt som oftast ställs inför när det visas naken hud på film/TV. Det är så befriande och det gör mig så glad. Trevligt också att det är män som får stå för nakenheten för en gångs skull.



Jag har gått in i tionde veckan nu. Barnet ligger i en liten hinnsäck med tempererat och saltat vatten. Hen har fått könsorgan och fyller hela tiden på fostervattnet med sitt eget urin! Mitt barn badar i kiss. Sötnos.


Nu måste jag sova. 

Thursday, 12 June 2014

pablo parabol

Nu är vi hemma igen, jag och sjuklingen. Behandling? Samma som Esteban. Schamponering av fot som ska vara i 15 minuter. Pablo är långt ifrån foglig. Han är som en amöba, går inte hålla i. Det blir intressant.
Veterinären tyckte också att han såg lite dassig ut och var för tunn, så hon tog blodprover som jag får svar på i morgon. Måtte det inte vara något fel på katten. Jag ser ju att han är tunnare, att han inte har samma matlust och att pälsen är lite tufsig och inte så blank som den brukar vara. Jag har lagt skulden på sommaren - med allt vad det innebär.

Han är väldigt ömklig just nu. Fick en STOOOR tratt som släpar i backen när han går. Stackars lilla hjärtat. Jag hatar när de mår dåligt.




det är bara konstatera..

..att jag har jordens gulligaste katt uppkrupen på axeln. Han är på spjuverhumör idag. Slåss med osynligheter och gosar till han blir alldeles kollrig! Han är lite extra kär i mig idag. Och jag i honom. Kanske är han bara hungrig. De kan ju vara sådana, katterna.

Ska just iväg till veterinären med Pablo som har problem med en tass. Ska snabbklippa klorna på honom innan för att undvika skador. Han kan vara idel klor och sprattlande ben när saker och ting inte passar. Mjau. Hörs sen!



Monday, 9 June 2014

barnet i siffror

Eftersom jag har en lång tradition av missfall bakom om mig har jag valt att vänta med att skriva in mig på mödravården tills jag känner mig trygg med att det här verkligen går vägen. Jag törs inte dra på för stora växlar redan. Törs inte lita på att det här kommer gå bra.

Idag gjorde jag en sådan där graviduträkning på nätet - för att få ett litet hum om hur långt gången jag är och när barnet kan väntas. Här är resultatet:
  • Jag blev gravid ungefär lördagen 26 april
  • Jag är i vecka 9 (v 8+2)
  • Jag har 221 dagar kvar till förlossning
  • Barnet beräknas komma 16 januari
Vecka nio: barnet har utvecklat känsel och reagerar på beröring. Barnet rör sig och tränar sina muskler. Hen kan också få hicka!

*hick!* 
Sedan kunde jag inte låta bli att spekulera i vilket stjärntecken barnet skulle bli. Barnet blev en Stenbock. Läste Stenbockens beskrivning och tappade modet alldeles. Det låter ju inte som min unge alls! Läs här:

Stenbockens bra egenskaper

  • Har sinne för humor (heja!)
  • Är ambitiös och disciplinerad
  • Mycket bra på att komma ihåg
  • Tålmodig och noggrann
  • Kärleksfull innerst inne och alltid lojal
  • Bestämd och trygg
  • Objektiv vid behov

Stenbockens mindre bra egenskaper

  • Överdrivet petnoga
  • Fyrkantig intill tråkighet
  • Stelbent i sina åsikter
  • Kan bli gnidig och missunnsam
  • Blir lätt fixerad vid pengar och status
  • Ibland pessimistisk och glädjedämpande

Vi kommer ha skitkul, min unge och jag *ironiskt mutter*. Jag får vara glad åt att hen är kärleksfull innerst inne och är begåvad med humor i alla fall. Kända stenbockar: Göran Persson, drottning Silvia, Per Gessle. Ska jag nära en liten snusförnuftig Göran Persson vid min barm??
Nä, jag tror jag kniper igen av bara helskotta tills vi går in in vattumannens tecken. En av mina absoluta favoritpersoner är vattuman. Min mamma. Så här beskrivs vattumannen:

Intellektuellt stark, öppet och fördomsfritt sinne, trofast, höga ideal, andlig, sinne för otraditionella ideer. Rolig och vänlig. Okuvlig optimist. Kan vara radikal i sitt tänkande men konservativ i praktiken. Kan vara upprorisk, sentimental, dumsnäll, taktlös och excentrisk.

Det verkar oändligt mycket roligare att dela liv med den personen! Dessutom funkar vattumän väldigt bra med vågar. Och liknar mitt barn min mamma det minsta - min knasiga, kloka och underbara mamma - så  kommer jag bli världens lyckligaste mamma.

Sunday, 8 June 2014

monster i gålö-skogen.

Så sabla trött. Thomas och jag håller på att utforska vandringsleder i skärgården och har bestämt oss för att göra det varje söndag. Idag gick vi fem kilometer skogsstig och fick bara njuta av havet på håll. Stigarna var på vissa ställen trafikerade av miljarders, miljarders myror. Har aldrig sett på maken. De angrep den stackars hunden som blev så biten att hon såg ut som en knölval till slut. Hon var så olycklig, sprang i panik och blev buren långa sträckor. Vid ett tillfälle när hon sprungit förväg fann vi henne förtvivlat uppkrupen på en stor sten. Stackar'n.
Vi har klättrat i vackra berg, ätit jordgubbar och grillat. Toppendag!

Hade tänkt gå på bio ikväll, men all uteluft tog musten ur oss. Det får bli i morgon. Tror faktiskt jag går och lägger mig nu. Godnatt!

Vi tog oss upp för en svår backe. Det kändes bra. 
Jeanie's flykt undan myrorna
Vi mötte Nosferatu..

..och Quasimodo! Vem hade förväntat sig det i Gålö-skogen?


jag gör ett vattenlavemang.

Att vara gravid är i mångt och mycket en väldigt fysisk tillvaro. En tas hela tiden tillbaka till kroppen. Det är illamående, hunger, sug efter det ena och det andra (godis och sex), gallbesvär, utmattning, värkande bröst, aktiv blåsa.. ja.. ni fattar. En grej jag tampas med är förstoppning. Jag kan inte ens minnas när jag gick på toaletten senast.
I natt följde den här fysiska tillvaron med mig in i drömmen på ett grafisk och ganska skoningslöst vis.

Läs här vad jag fick utstå i natt:

Jag ska ha ridlektion och står och förbereder mig i köket. Hästen och ridläraren gör mig sällskap och plötsligt slingrar sig en ormjävel in i köket, biter hästen och i nästa sekund känner jag ett vasst hugg i ena skinkan. Fan. Drar ner byxorna framför ridläraren, hon tittar på skinkan och bekräftar: jodå, det är två djupa bitmärken där.

Vi stuvar hästen i transport för att ta till veterinär och släpper av mig på södersjukhuset på vägen. Väntetiden är kort och jag får snart komma in i ett dunkelt undersökningsrum utan fönster. Jag tackar min lyckliga stjärna för att läkaren är kvinnlig. Hon är liten, rejäl och full av energi. Pladdrar ihärdigt med sin tyska brytning.

Jag får dra ner byxorna och står lutad över britsen. Nä, det här är nog inget ormbett menar hon - men får av någon anledning en ingivelse av att göra en rektoskopi, där jag står framåtböjd med kinden obekvämt mot det sträva pappret. Kikaren är stor och det gör så ont. Känner mig så utsatt.

rektoskopi

Hon säger: Oj, vad du är förstoppad, det måste vi göra något åt! Nej, nej, nej ringer i mitt huvud. Göra nummer två på offentliga toaletter - aldrig. Nummer två efter vattenlavemang, inte en chans i rymden.
Men det finns inte utrymme för protester. Hon börjar med att upplysa mig om utbudet av toaletter, det finns två. En i korridoren och en på sjukhuslagret som ligger vägg i vägg. Jag går och rekar lagret, kollar var toan ligger. Det är stort och relativt folktomt. Människor arbetar, packar grejer, kör truckar. Perfekt.

Går tillbaka till undersökningsrummet och ser den läkaren komma in med en tiolitersdunk med ljummet vatten. Hon säger åt mig att böja mig fram över britsen igen - och sedan häller hon. Jag känner hur systemet fylls, hur tarmarna sväller upp och hon bara fortsätter hälla tills vattnet till slut börjar välla ur munnen. Sluta, sluta kvider jag mellan vattenstötarna jag hostar upp. Jag kan inte med ord beskriva hur vidrigt det var, och det enda jag kunde tänka var: det här vattnet kommer via tarmen. Lyckligtvis smakar det inte bajs.

Hon slutar och det är dags för toabesök. Go! Go! Go! uppmuntrar läkaren och jag smyger koncentrerat iväg med hopknipna skinkor. När jag kommer till lagret ser allt plötsligt annorlunda ut. Det står en tjej och packar grejer precis utanför toadörren. Det är mer folk. Det står någon och väntar på toan. Det är kö. Jag lyckas vänta på min tur, men när jag kommer in har det strömmat till fler folk som väntar på toan. Och toan är vidrig. Blöt och slabbig. Toapappret dyngsurt och jag känner bara: det går inte.

Går med skyndsamma myrsteg mot korridoren. Ser toaletten hägra, som uppe på en tron. Och det här är bisarrt: jag är så desperat att jag inte reflekterar över att toan inte har några väggar. Inte förrän jag har fått släppa min första laddning. Då ba': helvete!! Det finns dock ett blått skynke jag lyckas dra för hjälpligt.
Efter andra laddningen upptäcker jag att jag sitter i ett personallunchrum. Jag sitter vid ett bord och bajsar. Herregud. Lunchrummet börjar fyllas med folk och jag får sällskap vid mitt bord av en mörkhårig ung kille. Ja, och där sitter jag. Med byxorna nerdragna och försöker låtsas som ingenting. Vill bara att han ska avsluta sin måltid och gå så jag får torka mig. Men nej. Han sitter där han sitter. Jag bestämmer mig för att göra en snabbtork. En kiss-tork. Snabb och diskret. Jag har bara kissat. Lovar! Undviker att tänka på skicket jag lämnar min stjärt. Klär mig och går.

Ni hör. Groteskt. Värsta drömmen ever. Jag känner mig smutsig.

Saturday, 7 June 2014

vem vill ha koko?

..finns det någon som vet någon som vill förbarma sig över Koko? Kaninen alltså. Jag känner inte att jag har plats och ork nu - ifall jag ska bli mamma. Han är fin och jag tycker mycket om honom - men hemmet är litet och koko tar upp en tredjedel av mitt vardagsrum. Skulle bli väldigt glad om jag fann någon som ville erbjuda honom ett gott hem. Han kommer med en trevåningsbur och hage med kompostgaller. Jag vill inte att han ska få gå tillbaka till en traditionell bur - utifall han inte får vandra fritt inomhus. Han kissar på låda - men kan ibland drälla lite pluttar omkring sig.
Hittar jag inget gott hem till honom får han givetvis vara kvar.

Här finns det bilder och lite att läsa om koko:

Koko får körsbärsblom
Koko - en revolverman
Choklad

Hör av er via mail: lotta.wlr@gmail.com

jag älskar min kropp.

Jag älskar min kropp. Det är ord jag aldrig trodde jag skulle få höra mig själv säga - men sedan min graviditet tycker jag plötsligt att min kropp är den vackraste jag sett. Jag kan inte låta bli att glänta på handduken framför helbildsspegeln i hallen efter att ha duschat - och varje gång tänker jag: "herregud, är den här kroppen verkligen min? Den är så vacker". Det hade jag aldrig förväntat mig, för allt som oftast står jag ängsligt framför spegeln, försöker blunda inför de värsta skavankerna, nyper mig i huden och granskar allting med en elakt dömande blick. Stressad. Som om jag vore en bit kött som närmar sig utgångsdatum. Men nu är blicken full av kärlek.

Det har inte skett några fundamentala förändringar, brösten sväller och bröstvårtorna växer - men i övrigt ser jag ut ungefär som vanligt. Samma kropp. Samma skavanker. Snäppet kurvigare. Jag tror det handlar om att kroppen plötsligt fått en funktion. Jag ser hur den förbereder sig, och det är så häftigt. Vackert rent av.

glad hund.

Lite bilder från idag:

Det går inte vara annat än glad när en går
bakom den här rumpan!


Förgätmigej. 




ånger.

Ångrade twizzler-inlägget igår och tog bort det efter en stund. Huvudet kokade. Omdömet var inte att lita på. Jag var osäker på om jag var redo att bekänna mig gravid. Och det kändes som om jag hängde ut Kattvakten. Det var inte min avsikt. Jag förstår att han inte kom tillbaka till mig med uppsåt. Att han inte hade för avsikt att göra mig illa.

Såg en film igår, Smashed, och blev oerhört illa berörd. Den handlar om ett ungt par som är alkoholister. När kvinnan upptäcker att hon börjar tappa kontrollen bestämmer hon sig för att bli sober. När hon sitter på sitt första AA-möte säger hon: "Det som förut bara var pinsamt är nu skrämmande"  - en känsla jag inte känner igen från fylla, men däremot känner jag igen känslan efter mina hormonattacker. Hur jag kan vakna på morgonen och tänka: vad fan hände igår egentligen? Det är som att vakna upp från en mardröm. Minnena känns diffusa. Som om de inte är mina egna. Jag kan inte relatera till dem. Kan inte förstå mina reaktioner och mina känslor. Det är väldigt, väldigt obehagligt. Och skammen är fatal.

Mitt sockerätande måste ha ett slut. Nu. För egentligen mår jag ganska bra. Känner mig nästan.. lycklig. Ja, stundtals känner jag mig lycklig. Och jag tror gravidhormoner räcker som de är - utan socker.

Nu ska jag äta lunch. Är hos mamma. Jeanie och jag tog en tretimmars-promenad hit. Jag tror jag log hela vägen. Som jag har saknat dessa promenader. Men nu är jag trött i kroppen.

Friday, 6 June 2014

twizzlers.

Jag är gravid. Så, nu är det sagt. Full av hormoner. Annars rätt sansade jag, far fram som en tornado och gör mig osams med alla. Jag orkar inte ens bry mig.
Kattvakten tiggde sig in i mitt liv igen, efter många idoga nej från min sida - och lämnade mig efter några dagar i ungefär sånt här skick:



Känner mig hudlös, söndertrasad, konsumerad. Lekt med. Det blir inte bättre av hormoner och en veckas intag av wienerbröd, choklad, plockgodis, mackor, pizza, chips, tårta. Den här gravida kroppen är bara sugen på dåligheter - som gör hormonkarusellen till jordens jävla berg- och dalbana. Jag har väl sagt att jag inte tål socker? I kombination med hormoner - huge no no. Så där är jag nu. Snudd på psykotisk. Eller som min vän Thomas uttryckte det: du verkar lite manisk.. och var vänlig nog att påminna mig om att jag var gravid och sockertrasig.
Så här illa har jag inte varit sedan jag förstod kopplingen pms/pcos/kolhydrater. Många år sedan. Har aldrig tillåtit mig sådant här frosseri - men den här veckan drabbades jag av någon slags trots - varför får inte jag?? Men jävlar vad härligt det har varit att få äta. Utan att tänka.

Kroppen är intressant. Har extremt specifika begär. Idag vaknade jag till sug efter vallmofröbröd och twizzlers.



Annars ligger kebab och leverpastej högt i kurs - jag som inte ens äter kött. Prinsesstårta har varit en annan fixering. Tanken på nyttig mat får inälvorna att reagera med konvulsioner. Kan inte öppna kylskåpsdörren utan att magen vill vända sig ut och in. Och jag vet inte hur många måltider jag ätit ulkandes.

Frånsett allt ovan så mår jag rätt bra. Känner mig lugn inför situationen. Stundtals nästan lycklig - så länge jag får vara ifred! Det är inte mycket som krävs för att få mig ur balans just nu.

I morgon får jag väl ta och sanera mina relationer. Sedan kanske välja att leva i exil i några månader.

Thursday, 5 June 2014

nu är det klippt.

Var hos frissan idag. Hon hörde av sig för några veckor sedan och undrade om jag ville hårmodella en färgning för endast färgkostnad. Såklart ville jag det! Jag som försökt bära mina grå med stolthet måste nu erkänna att det är otroligt skönt att de är väck. Känner mig lite mindre.. dammig. Är kanske inte redo att göra mitt hår politiskt än.
Håret är färgat i två nyanser och den mörkare ligger bara som en skugga i klippningen. Otroligt snyggt tycker jag dårå. Blev lite nervös när hon talade om röda och lila nyanser - men det ser rätt naturligt ut. Tror jag är biten nu -för det här var roligt.
Dessvärre syns inte färgningen så bra på bilderna och frisyren blåste och regnade sönder på vägen hem - men jag var ruggig snygg några minuter i alla fall (om är trött som ett as - vilket säkert syns på bilderna)! Blir nog ett ordentligt inlägg senare, på väg till sjukgymnastik nu.








Tuesday, 3 June 2014

bra energi.

Igår var jag på mitt första besök hos sjukgymnasten. På samma ställe har jag fått kiropraktik två gånger för några veckor sedan. När jag kom för senaste kiropraktiken säger tjejen i receptionen: "Är du alltid så här glad? Jag blir så glad när jag ser dig!" - jag hade inte en särdeles bra dag och blev lite förvånad. Inte minst för att hon mindes mig fastän jag bara varit där en gång tidigare.

Så igår var jag där igen. Satt i väntrummet och filosoferade. Plötsligt öppnas luckan till receptionen och tjejen i receptionen bara ser på mig och ler. Stort. I många sekunder. Sedan säger hon:

- Du har så'n himla bra energi. Är det aldrig någon som har sagt det till dig?

- Öhh, nä, det tror jag inte, stammade jag fram lite nervöst.

- Är det inte det? Har inte människor sagt till dig att du har bra energi? envisades hon

- Öhh, kanske nå'n gång, kanske..

- Du bara sitter där (så härmade hon hur jag satt) och det bara lyser om dig. Jag blir glad av att se dig.

Det här återges kanske inte ordagrant. Men andemeningen var densamma. Jag blev glad och generad. Tycker det var fint. Och skulle vilja säga detsamma om henne! Idag ska jag dit igen. Blir garanterat blyg.

bloggen.

Är lite ledsen att bloggen blivit vilandes. Jag saknar bloggandet och skulle vilja göra det dagligen. Inte bara är skrivandet roligt - men bloggandet reflekterar på det dagliga livet också. Blicken öppnas, tankar plockas upp när de annars mest virvlar förbi och livet får konturer på ett annat vis. När jag har bloggen igång skriver jag i huvudet nästan konstant. Lägger ord på vad jag ser, vad jag känner, vad jag funderar på. Det mesta kommer ju inte längre än så och hamnar inte på pränt - men jag tycker ändå att det är fint, att en greppar livet lite, istället för att bara låta det svischa förbi obemärkt.

Tror jag ska utmana mig själv att börja skriva dagligen igen. Det finns några anledningar att bloggen blivit förbisedd senaste tiden, framför allt för att jag går och grunnar mycket över saker jag inte är redo att skriva om på bloggen än. Det känns liksom oärligt på något vis. Att inte kunna skriva om det som verkligen ockuperar ens vardag och verklighet just nu.
Ibland önskar jag att bloggen var helt anonym. Att jag kunde skriva om precis vad som helst. Inte behövde visa hänsyn. Inte behövde väja för svåra saker. Inte behöva vara rädd för att bli dömd.

När jag startade bloggen lovade jag mig själv att skriva ärligt och personligt. Att våga blotta det som var känsligt, för jag tycker det finns en alldeles för stor rädsla att prata om det som är svårt. Det finns alldeles för mycket skam inför det personliga, ens känslor och kroppen. Jag tänkte att ingenting är pinsamt, ingenting är värt att skämmas för - så länge en inte skadar någon. Och om jag vågar öppna munnen och prata om saker som är jobbiga och skamfyllda - så kanske det uppmuntrar andra att göra detsamma. Det kan finnas en förlamande ensamhet i att bära på skamfyllda känslor och hemligheter - och ibland räcker det liksom att veta att en inte är ensam om sina känslor, sin depression, sina hemorrojder - eller vad det nu månne vara. När ens monster blivit bekräftat av en medmänniska blir det oftast oändligt mycket lättare att dra fram det från under sängen och stirra det i vitögat. Och allt som oftast är monstret inte så farligt som en först trodde - utan bara en alldeles rädd och osäker liten figur som förtjänar all kärlek.

Men nu blev bloggen inte så. Jag fegar. Håller tryggt avstånd till det privata. Vill inte att det ska vara så. Jag vill våga skriva om livet, precis som det är. Vi får se var vi hamnar, bloggen och jag. Från och med idag utmanar jag mig själv att skriva åtminstone ett inlägg per dag.

Sunday, 1 June 2014

koko's practical joke

Gör ett blixtinlägg. Har haft problem med internet senaste dagarna och jag har inte pallat blogga - fastän jag har velat. Modemet måste startas om var tionde minut (och jag tror varje internetanvändare utan smart telefon kan förstå hur frustrerande det är) - och när jag väl fått kontakt med the interwebs så tar det ungefär två minuter att komma in på en sida. Det gör mig GALEN! Men ikväll kom jag hem och har något som faktiskt liknar - en visserligen slö - uppkoppling! Heja!
Men är blogghumöret på topp då? Icke. För jag kom också hem till en förrymd kanin som kissat och pluttat ner hela lägenheten. Bl a hade han kissat på mina DVD-boxar - där kisset smugit sig in under plasten och blött ner omslagen. Jag blev SUR. Och svor i säkert två minuter över att jag inte låtit honom bli hundmat istället för att bjuda hem honom  hit. Nåja, nu är vi vänner igen. Förresten har Koko visat sig väldigt slipad på practical jokes.. han har tuggat loss botten på en pappkasse full med grejer - den står upp än, till synes helt intakt vid första anblick - men om man tittar noga ser man att han har tuggat hela varvet runt. Lovar att han förväntade sig ett gott skratt i morgon - när jag skulle lyfta kassen i handtagen och tappat hela botten. Tji fick han.

Jag är fortfarande ur humör och väljer att gå och lägga mig och läsa min bok istället för att blogga.
Pausbilder så länge från dagens tretimmars-promenad i skärgården.


maskros-fyrverkeri
äppelblom - sedemera i kaninens mage