Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 24 May 2014

bästa morgonen ever, minus kaffe

Katterna väckte mig halv sju i morse. 6.48 kapitulerade jag och gick upp. Jag drog på mig träningskläderna och gick ut i spåret och.. sprang! Inte hela vägen förstås, förstår att jag måste vara försiktig och rädd om knän, rygg och fotleder efter så långt stillasittande - men det kändes så bra! Kroppen kändes helt ok. Löpningen kändes snäll - långt ifrån vad jag hade förväntat mig. Hade stundtals en sådan där magisk känsla av att vara smälta samman med naturen, livet och stunden. Konturerna suddades ut. Varvet i spåret blev en meditation. Jag var så lycklig. Och alldeles frivilligt svettig - det tycker jag om!
Kom hem och yogade och gjorde övningar på balansbrädan för att bygga upp fot och knämuskler och nu sitter jag här och känner mig som fröken Duktig. Och är så sabla sugen på kaffe. Skulle vara väldigt välförtjänt tycker jag dårå! Men här är kaffefritt. Bu.


tidsresor.


Går igenom skivsamlingen och gör tidsresor. När den här låten dök upp så hamnade jag plötsligt i en bil på en parkeringsplats utanför ett bostadshus i Milwaukee. Jag hade farit dit ensam för att se Mistreaters och sprang in i bekanta Chicago-ansikten på spelningen. Såklart hamnade jag på efterfest. Och på ovan nämnda parkering. Den här låten skrålade ur högtalarna. Stämningen var yster och högljudd.
Resten av kvällen spenderade jag på farstutrappan med min vän Joe. Vi pratade om kärlek, sex och relationer hela natten. Jag minns att polisen kom och att det var väldigt olustigt, men inget hände. En natt i Milwaukee.


..och den här, den för mig alltid till en solig dag i Chicago. Jag har studs under dojan. Humöret är på topp. Carbonas högt, högt, högt i lurarna. Jag går längs Chicago Avenue, förlåt.. dansar längs Chicago Avenue ska det vara,  och har precis kommit över bron till downtown. Det doftar intensivt av choklad från kakfabriken i närheten. Livet ler, jag ler.

Tänk att vissa specifika ögonblick kan vara så djupt cementerade i musik. Högst vardagliga ögonblick där ingenting särskilt händer. Det måste vara att rätt musik möter alldeles rätt ögonblick och parar sig.
Förlåt mitt pladder. Rastlös. Uttråkad. Trött. Undviker städning.

Alldeles nyss ringde en tjej från socialdemokraterna för att påminna om eu-valet i morgon. Frågade om jag ville ställa några frågor rörande deras politik. Nej, tack, sa jag - och förberedde mig för att bli dränkt i partipropaganda. Tack och lov uteblev det, men jag lovade att påminna min familj och mina vänner att gå och rösta. Så nu gör jag det: Gå och rösta i morgon. Min röst tillfaller F!

drömmar och ensamhet.

Idag är ensamheten svår. Drömde om kattvakten i natt och sedan dess ligger saknaden som ett mulet filter över tillvaron. Det gör lite ont. Känner mig ofullständig. Det blev inte lättare när jag fann hans kläder i tvättmaskinen - en tvätt som tvättades för två veckor sedan, men aldrig blev hängd. Tvättade om den såklart!

Jag hade också en snäll dröm. Att jag gick på en lång tyst vandring längs höga bergskanter. Nedanför skummade havet i våldsamma kast mot klipporna. Jag gick med en kvinna i min meditationsgrupp. Alldeles tillfreds i tystnaden. Plötsligt dalar vägen ner mot en stor strand. Där ligger havet lugnt och välkomnande. Min vän tar mig i handen och springer ut i vattnet. Vi skrattar. Jag har jeans på mig. Vattnet är varmt och snällt, smeker kring kroppen. Jag är lycklig. Så jävla lycklig att jag vill skratta och gråta på en gång. 

Och nu när jag skriver det här drar jag mig till minnes en sen natt i Chicago, när jag och ett gäng bekanta tränger ihop oss i bilar med förmodligen rätt fulla chaufförer och åker till Lake Michigan, stranden går längs stadskärnan och är kantad av skyskrapor. Där satte vi oss och såg solen gå upp. Och jag gjorde ett fullt påklätt dopp. I jeans. Den morgonen log livet mot mig, trots de våta jeansen. Jag älskade min tid i Chicago. 

Nu måste jag återgå till städningen. Hade lite otur med mitt musiklyssnande och blev lite blå. De senaste två lyssningarna åker ur samlingen på direkten. Nu vill jag dansa!

Mitt älskade Chicago. Som jag längtar tillbaka. 

special treatment.

Städar. Och dansar. Försöker banta skivbeståndet och går igenom gamla bortglömda godbitar. Roligt!!

Esteban vegeterar mest hela dagarna. Igår låg han på balkongen HELA dagen. Fick ge honom mat där han låg, annars hade han förmodligen inte ätit. Tratten gör honom så deprimerad.
Schamponeringen går över förväntan. De femton minuter schampot ska verka plockar jag fram hårborsten jag köpte på senaste USA-resan, Esteban älskar den och fick femton minuters bakom-öron-borstning. Toppen. Sedan efter sköljning och föning tog jag honom under armen och gav honom en bit fårost. Då blev han min vän igen. De andra katterna snodde som hungriga hajar kring benen på mig - men fick inget. Det gillade nog Esteban mer än fårosten - för är det något han verkligen tycker är gott så är det special treatment!

Nu ska jag tillbaks till städningen! Först måste jag bara visa detta:


Fick den här fina teckningen av White Mystery, ett band som jag känner från min tid i Chicago. De spelade här i onsdags och jag kunde inte gå. Trist. Jag var en gång på en mycket intressant påskmiddag hos familjen White (de är syskon). Jisses, det buffébordet alltså.. familjen är grekisk-ortodox och bordet dignade av rätter. Där gjorde jag min första bekantskap med guitar hero och key lime pie. Pajen var himmelsk och ligger på topp fem efterrättsminnen. Men himla rart att rita en teckning alltså! Med katt och regnbåge.. my soft spots!

Sjuklingen ser inte alltför ledsen ut på balkongen

Friday, 23 May 2014

fina gåvor.

I natt kröp kattkraken Esteban upp på katthyllan under taket igen, skulle prompt in i huset däruppe. Han kunde knappt röra sig därinne med tratten och jag blev nervös, men lät honom hållas. Jag lyckades somna om och när jag vaknade några timmar senare fann jag honom sovandes på min arm. Hans varma kropp låg långsträckt längs min och han sov djupt. Armen hade jag lagt runt honom och i mitt handflata vilade Pablo sitt tungt sovande huvud. De där katterna ger mig de allra finaste gåvor.
Nu har jag ryggvärk. Esteban vägrade att gå upp och jag låg i sängen nära 10 timmar för att jag inte ville röra mig. Det var så himla fint. Han hade nog gärna legat kvar där än, men det kommer till en punkt där badrummet och hungriga katter ropar alltför högt.

Nu ska jag ut i skogen med hunden. Ja, alltså.. jag har ju inte sovit till nu. Har varit uppe ett tag och styrt upp saker. Tvättat den stackars kattens fot bl a. Nu hatar han mig. Det var en kamp, vill jag lova. Han ska blötas, schamponeras och vara still i 15 minuter medans schampot verkar - sedan sköljas, och nu kommer det värsta: fönas. Förstår ni att det var en utmaning? Folk brukar gnälla om att få i katter avmaskningsmedel.. Detta ska pågå minst en vecka. Jag lär inte vara fröken Populär denna vecka. Hoppas innerligt hans kärlek överlever denna behandling.

Thursday, 22 May 2014

estebans liv i tratt.

Esteban har fått stora sår på en baktass. Det var ordentligt svullet upp på benet och såg väldigt, väldigt ont ut. Sådär så det skar i hjärtat. Vi lämnade in honom på Bagarmossens djursjukhus för en operation igår (för att utesluta främmande föremål i tassen) - men operationen hanns inte med så katten fick övernatta. Oj, vad det var tufft. Det där tomrummet var vedervärdigt och jag fick en liten, liten glimt av hur livet skulle vara om han faktiskt inte längre levde med oss. Mådde pyton av saknad. Och oro. Och ledsenhet vid tanken på den där stackars ensamma kraken i bur på ett främmande ställe.

Ikväll kom han hem igen. Lite omtumlad och bisarr. Bisarr för att han får någon slags tratt-psykos. Den katten kan inte bära tratt. Han begriper det inte. Kan inte vänja sig. Bara sitter och glor. När han inte sitter backar han eller fastnar mellan saker. Liksom utan större vilja att ta sig loss. Häromnatten satt han uppkrupen på en av katthyllorna under taket med tratt-ansiktet in i en hörna. Lyssnade inte när jag lockade på honom, flexade inte ens ett öra - så jag fick klättra upp och plocka ner honom. Det där trattandet gör mig nervös. Kanske är han bara sur.

I övrigt verkar han må någorlunda bra. Jag ska schamponera den lilla foten varje dag, skölja och torka torrt med hårtork. Det blir intressant. Katterna HATAR hårtorken. Men jag hoppas innerligt att vi råder bot på infektionen snart. Han har ett fint grönt bandage om frambenet som inte syns på bilderna. Också bär han namnlapp i nacken - ifall jag skulle glömma bort vad han heter.

Hector var mycket nyfiken på familjens astronaut. 

Så här sitter han. Kraken. Mest hela tiden..

..när han inte berättar rövarhistorier för det här gänget..
om en facilitet med onda, onda människor, om nålar stora som stick-
nålar och skalpeller som machetes.. lovar att han visade upp sina
krigsärr också. 

Sötnos.
Tänker tvinga honom att ligga under täcket med mig i natt.

Sedan en bild som inte alls har med dagens inlägg att göra.
Sniff, sniff.



Monday, 19 May 2014

yogi.

Idag ska jag utforska yogiteet. Håll tummen att det kan bli den nya guldkanten som får ersätta kaffet.  Har fuskgjort yogi tidigare, bryggt som vanligt te - men idag tog jag mig tiden att sjuda i tjugo minuter. Har den sista skvätten mjölk kvar, tänkte att den kunde få åka med. Det doftar verkligen LJUVLIGT. Kryddigt och varmt. Vänligt och skarpt på samma gång. Precis som kaffet. Och är helt koffeinfritt. Sedan blir det både koffein- och mjölkfritt här framöver.

Vädret är underbart. Svalt och regntungt. Nä, tungt är fel ord. Regnfriskt ska det vara. Thomas och jag ska iväg på en snabb loppisrunda. Jag ska försöka hitta kärl till alla mina nyinförskaffade växter. Sedan måste jag köpa jord och lecakulor. Allt ska sättas om.

Känner mig dubbel idag. Ledsen och upprymd på samma gång. Men det får vara så. Nu ringer klockan! Yogi!

Sunday, 18 May 2014

ett evigt harvande och drömmen om höns.

Sitter här i morgonstund och dricker min sista kopp kaffe. Igen. Vad är det med den där sista koppen?  Den är alltid bryggd till perfektion. Och idag tog jag tiden att värma mjölken så att koppen skulle hålla sig varm länge, vill inte att min sista klunk ska vara kall. Och jag njuter. Och känner mig lite sorgsen. Det här är bästa stunden på dagen. Varje morgon vaknar jag med en nästan febrig förväntan när jag tänker på kaffet. Som om varje morgon är en födelsedag.

Fåglarna kvittrar och sjunger utanför, men i övrigt är det helt tyst. Inga ljud av människor. Skulle vilja bo på landet. Skulle alltid vilja vakna upp till den här tystnaden. Väldigt högljudda tystnaden dårå! För fåglarna tar allt utrymme som finns och sjunger högre än nånsin.

För någon vecka sedan läste jag på en blogg att människor borde tala högt och brett om sina livsdrömmar. Jag började fundera kring mina egna livsdrömmar och blev lite ledsen när jag slogs av att jag inte hade några. Hela livet låg framför mig som ett evigt harvande av en ändlös åker. Den bilden dök upp i mitt huvud. Ett livslångt kämpande. Deprimerande livssyn. Kunde inte föreställningen i stället ha varit ett öppet hav, en resa mot okänt mål? En safari? Eller åtminstone en plantering i ovan harvade åker?
Det fanns ingen dröm där långt i framtiden som hägrade. Ingen föreställning om hur livet skulle kunna vara. Det enda, enda som dök upp i mitt huvud var en diffus känsla av att vilja ha höns. Det innefattar väl även det där huset på landet ovan - känns svårt att hysa hönsfåglar i Hökarängen. Kanske. Men är det det enda jag långsiktigt drömmer om? Att hålla höns? Vilken jävla livsdröm.

Kortsiktiga drömmar har jag dock. Som resor jag vill göra. Stoppa näsan i en häst inom kort. Utflykter. Bygga en stark och glad kropp. Meditera. Göra Här-och-Nu till en bättre plats. Och jag vill vara lycklig. I fas med mig själv och med livet. Jag vill leva så sant som jag någonsin kan. Och jag vill leva i kärlek. Framför allt vill jag ha tillit till att livet tar mig till de platser där jag ska vara. Där har ni mina drömmar. Jag har basunerat ut dem!

Nu är kaffet slut. I både bryggare och burk. Och för en kort sekund kändes det som livet tog slut i och med det. Harven körde fast i leran.

Här har ni ett riktig drömmare, skulle vilja fråga honom vad han har för livsdrömmar:








Thursday, 15 May 2014

koko får körsbärsblom.




Sedan hade katterna och koko möte i kaninburen.
Jag vet inte vad som avhandlades, men de ser mäkta
sammanbitna ut. Jag blir nervös.




katter - ett lätt sätt att umgås.

Katterna älskar att vara på balkongen. Den är inredd med mjuk vardagsrumssoffa och varma filtar, orientalisk matta på golvet, en bred hylla på balkongräcket, ett par vägghyllor och en gammal lagerhylla att klättra i. Det ser rätt rörigt ut utifrån och jag skäms lite - men jag tycker om min balkong. Inte minst för att det är en sådan fin plats för katterna att vara på.

Katterna röner stor uppmärksamhet bland förbipasserande. Står balkongdörren öppen hör jag inte sällan joller och småprat med kattbesättningen. Och är någon av katterna inne när det hörs joller så fungerar det alltid som en springa-ut-signal: Åh! Det är någon som vill beundra oss!! Tjoho!
De är så sabla fåfänga. De spatserar stolta omkring på räcket, åmar sig och sjunger. Alternativt klagar. Och alla människor ba': "Åhhhh..". Sedan spekuleras det alltid i vilka raser katterna tillhör.

I morse möttes två människor under min balkong. Till synes obekanta med varann. Katterna beundrades. Det spekulerades om huruvida nakenkatten verkligen var naken- för kolla svansen! Men framför allt fick balkongen väldigt mycket ros. För att det var ett sådant fint tillhåll för katterna. Sedan kastade de blickar in genom vardagsrumsfönstret och de sa: "människan som bor här har inrett sitt hem efter katterna. Vad fint!"
Det pratades länge och väl om alla kattattiraljer, tyger för skugga, hyllor, vandringsspång under taket. Och jag skämdes och mös om vartannat. Skämdes för tjyvlyssnandet och skicket min lägenhet är i (för det ser rätt rörigt ut utifrån), men jag blir glad av att höra att mina katter har det bra.

Extra fint blir det när kissekatterna skapar möten mellan människor - för ibland frodas samtalen under balkongen.


Katter - ett lätt sätt att umgås.

Wednesday, 14 May 2014

kroppskemi.

Fascinerande det där med kroppskemi. Hur mycket är vi egentligen kroppskemi? Våra hetsiga humör, stressen, rädslorna, ledsenheten? Hur mycket kan kemin egentligen påverka? Jag vill säga skrämmande mycket.

Jag är förmodligen känsligare än de allra flesta och får handskas med mental härdsmälta varje PMS, om jag äter kolhydrater/snask, får orgasmer. Jag blir en annan. Någon jag inte känner igen, inte kan resonera med, inte kan förstå.
Det kan slå lite olika, men ängslan och aggressivitet finns alltid med. Det är oerhört tydligt. Jag känner på en gång när det är kemiskt. Blicken förändras. Jag får ett slags tunnelseende som gör att jag känner mig paranoid, utsatt och ängslig. Tappar kontroll över situation och rum - för jag kan inte ha översyn. Blicken är fokuserad och hård. En detalj i taget. Allt är skarpare i kanterna.
Huvudet är kallt och på helspänn. Vaksamt. Hela jag är präglad av slåss eller fly. Och varje morgon vaknar jag med hårt knutna nävar. Och har jag ätit socker vaknar jag alltid dagen efter med dödslängtan.

Det är oerhört svårt att leva med - inte minst för att jag kan inte identifiera mig med den Lottan. Det sjuka är att jag inte ens kan känna igen mig själv i spegeln. Blicken som möter mig i spegeln är inte min. Den är obekväm att vila i. Hård och kall och trött. En sådan där blick fulla människor kan få. Det ligger liksom ett skal över blicken, ögon som fjärmar, inte möter. Tycker t om formen är annorlunda. Jag får Jack Nicholson-ögon.

lotta på pms eller gott å blandat


Jag ser mig själv som en varm, snäll och faktiskt rätt modig person. I vissa sammanhang. Den där andra Lottan, henne tycker jag inte om. Hetsig, full av frustration och muskler. Samtidigt väldigt liten och rädd - och en fullkomlig katastrof i sociala situationer. Hon blir ett adrenalinpåslag på ben. Som vill döda och slåss. Bröla som en hel Bajenklack - för att i nästa sekund hulkgråta.
Tack och lov har hon inte för vana att gå över gränsen och bli elak. Inte heller dödar hon - men tillräckligt svår för omgivningen ändå. För om inte ens jag förstår den här autopiloten - hur ska någon utifrån kunna göra det? Här är faktiskt ett sammanhang där det finns fog att tala om mig själv i tredje person.

Så mycket av det som vi tror är vår personlighet eller personliga svårigheter till stor del kanske är ett bristsymptom. Eller en hormonobalans.
Som jag nämnt tidigare har jag PCOS, insulinresistens som gör att jag producerar testosteron när jag äter socker. Orkar inte gå in på detaljer, men kroppen och dess system är väldigt komplex - med en obalans kommer andra. Jag bär många av de symptom som kommer med PCOS: humörsvängningarna, hårigheten, lättheten att gå upp i vikt, slutar menstruera om jag äter fel, får lätt missfall, har massiv stress i kroppen. Tävlingsskalle (dålig förlorare och ger inte upp när jag tränar förrän fötterna blöder).

Igår fick jag testresultat på en omfattande läkarundersökning jag gjort. Bl a visade det sig att jag hade väldigt lågt zinkvärde och därmed högt kopparvärde (de reglerar varann). Zink sjunker ofta vid stress, och jag bär på mycket kroppslig stress. Många med PCOS överproducerar coritsol (stresshormon).
Jag hade också stor D-vitaminbrist. Symptom på dessa obalanser är bl a depression, hormonobalanser, pms, ångest, nervositet, panik, samla på sig vätska, utmattning och hudproblem. Jag tampas med allt ovanstående.

Nu ska jag bli en pill-popper och förhoppningsvis en gladare människa. För jag vet att jag i grund och botten är en glad person. Känner inte alls igen den här personen jag varit senaste åren. Om mina depressioner delvis kan förklaras med kemi så är det ett hallelujah-moment. För som jag har kämpat med livet och mig själv. Kanske alldeles i onödan.

Vad jag ska göra med mitt ätande vet jag inte, vill helst inte äta kött (största zinkkällan) och sojaprodukter innehåller mycket koppar och ska undvikas. Allra bäst mår jag ju när jag utesluter kolhydrater nästan helt. LCHF rekommenderas t om av sjukvården för de som har PCOS, och jag förstår det verkligen. Det förändrade mitt liv. Jag gick nämligen omkring och trodde jag var galen. På riktigt.
Andra saker som hjälper är meditation. Och att bli klappad på av snälla händer. Kan en få det på recept?

Så länge får jag förlita mig på denna strategi:





Mitt motiv blir detta ljuvliga, nyinförskaffade loppisfynd och sedemera livräddare:

den ska jag glo på tills jag blir glad och snäll och bara tänker vackra tankar!




Tuesday, 13 May 2014

våldsam kärlek

Trött så till förbannelse.

Hade en himla fin dag igår. Jag var visserligen full av "aaarrrrrgggghhhhh!" - men på ett bra sätt. Ett sånt där sätt som får en att vilja daska katterna hårt på rumpan (smack, smack, smack), dra dem i svansen (med sammanbitna tänder och gutturala ljud för att inte ta i för mycket) och ge dem hårdhänta massager för att de är så söta (erkänn att det är skönt, pablo!). Ett aaaaarrrrgggghhh med kärlek alltså.
Naturligtvis lägger jag band på mig, jag misshandlar dem inte! Men tack och lov är de fåfänga (gillar all uppmärksamhet), inte räddhågsna (litar på mig till 100%) och gillar lite hårda tag. De himlar lite med ögonen och säger: "åhhhh, vad jobbig du är!", sådär som ungar kan göra när de bli kramad av morsan offentligt - men sedan böjer de till svansen till den finaste lilla krok och kisar mot mig och säger att de älskar mig mest i hela världen!

På kvällen lyckades jag meditera. På riktigt, för första gången sedan USA-resan. Hade nästan glömt hur det kunde vara. Den där nästan höga känslan, och den där trygga känslan - som om livet självt tar hand om en. Och inte minst kärleken. För är det något jag upplever när jag mediterar så är det kärlek. Till livet, till stunden, till mig själv, till kroppen. Och det är så skönt att tappa konturerna. Den där känslan av gränslöshet.

Katten Carlos var min ständige följeslagare i meditationen i början - men när jag inte längre lyckades och när motståndet började komma slutade han dyka upp. För att komma tillbaka igår. Han vet precis. Min meditationsbarometer. Han låg med bröstkorgen mot min och med huvudet lutat mot bröstet. Jag kunde känna hans andetag och hjärtslag. Vi smalt ihop. Blev en meditatör. En andning. Ett hjärta. Han liksom följer mig, jag känner det. Att vi följer samma våg. Toppar och dalar tillsammans i avslappningen. Det är häftigt.

Carlos - en meditatör. For sure. 

Kattvakten och jag brukade skoja om att Carlos och jag mediterat tillsammans i tidigare liv. Att vi båda varit munkar i samma tempel - men att Carlos var en suput och en strulpelle och fick återfödas som katt. Men det är som något väldigt naturligt och självklart med våra meditationer. Som om vi har gjort det sedan urminnes tider. Och det allra finaste är att det ger ringar på vattnet i livet utanför meditationen också, han kommer närmare. Söker upp mig. Uppmanar mig att meditera. Pressar sin långsträckta kropp mot min under täcket nattetid. Flörtar. Och tycker lite extra mycket om mig.

Idag är inte lika behaglig som igår. Meditationen har jag inte vågat mig på än. Vaknade full av ett annat slags aaaarrrggghhh. Svart, hetsigt, våldsamt. Tålamodet är på noll.
Väntar fortfarande på mensen och har den där obekvämheten i kroppen där det inte går att slappna av. Har varit jagad av mardrömmar och vaknat av att jag skrikit. Ni vet den där känslan när en vaknar mitt i natten och inte kan få rätsida på rummet och saker och tings läge? Som om en plötsligt hamnat i en helt okänd miljö? Så var det i natt. Jag vaknade av att jag skrek, sedan låg jag och stirrade in i sängskåpets träådror och försökte förstå var jag var. Jag hade huvudet bara någon decimeter ifrån, ändå lyckades jag se ett helt rum i den där träväggen. Otroligt obehagligt. Vakenheten var skev och förvriden och jag var rädd. Vågade inte somna om på ett bra tag.

Vaknade tidigt, tidigt med kroppen som en fiolsträng. Var irriterad och arg till explosionsgränsen. Belamrad av tunga, envisa kattkroppar som vägrade flytta på sig. De rullade viljelöst omkring av mina rastlösa och flängande ben.
Jag hade muskelspänningar i hela kroppen, värst är det när muskeln i hålfoten drar ihop sig så att tårna krullar sig. Det gör mig galen. Försökte bunkra upp med soffkuddar under knäna för att avlasta ryggslutet - men inget funkade och till slut fick jag kapitulera. Nu är jag trött. Och arg. Och har gråten precis under ytan. Tuttarna värker, så jag vet att det är nära nu. Kanske behöver jag bara härda ut en dag till. Kroppskemi alltså. Fascinerande.


Sunday, 11 May 2014

den galne ryssen och min känslighet

Kom precis hem från ikea med lite krukväxter! Tre stycken klätterpigga murgrönor till balkongen, en lite ledsen gurkplanta som jag fick för en tia, samt en helt underbar spansk peppar!

Den där peppar'n alltså.. det stack och brände i näsan bara av att dofta på plantan. Fint, tänkte jag.. den här får jag i alla fall ha ifred för katten (Hector). Knappast. Hann inte mer än komma hem förrän han satte sina hungriga huggtänder i den. Jag blev så FÖRBANNAD. Men borde ha förstått. Den här galne ryssen äter t om wasabi. (kolla gapet på bilden här intill, för mången växt har det gapet varit porten till evigheten  -------->)

Till saken hör att jag vill ha pepparplantan i köksfönstret för att skydda mot insyn. Är väldigt trött på nyfikna blickar in i mitt kök. Ibland är de långdragna och obekväma. Jag vill kunna känna mig ifred här hemma. Kunna gå hur klädd och oklädd jag vill utan att behöva få glosylta kastat på mig.
Ja, ja. Jag kommer inte kunna hindra katten från att slakta blomman, jag förstår det. Mitt insynsskydd kanske kommer vara en vecka. Och min planta kommer gå en gruvlig död till mötes. Och fan, nu var han på den igen. Och fick bannor. Någon som har förslag på kattskrämmor?? Det går ju inte att resonera med de här jäklarna. Antingen får en lura dem, kapitulera eller öppna krig.

Nu ska jag slänga ihop en sen middag och se på Lilla Huset på Prärien. Mycket har börjat skava nu i L.H.P.P.. och jag får påminna mig om att det var andra tider. Önskar att jag hade ett filter. Att jag kunde låta bli att tänka, låta bli att känna, låta bli att bli förbannad - men det går liksom inte!

Jag har ju inte alltid haft den här känsligheten, att jag behövt väja för saker - men jag minns när jag levde med M och hur frustrerad han blev när vi kollade på film för att jag alltid var tvungen att tänka fem steg längre. Vad som hände sedan osv.
Kunde aldrig tycka slapstick och humor där folk gjorde illa sig (eller av någon anledning blev ledsna) var kul. Inte eller humor där djur for illa eller dog - för jag kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes när kameran svept förbi. Hur ledsen denna blev, eller hur ont denne person hade, huruvida de fick hjälp. Fick hundens ägare veta (och därmed även vidröra svindeln att förlora någon en älskar)? osv
Hjärnan och oron sprang på högvarv och M snäste: Sluta tänka så mycket! Det är ju bara en film!

Det här beteendet är djupt rotat i mig. Mamma har en liten anekdot som berör detta: hur jag som liten
1 ½-åring hörde en låt på radion där refrängen gick "en ensam val.."-nånting, och hur jag helt förtvivlat hade börjat gråta: "Var var valens mamma då??"
En annan gång, i samma ålder ungefär, blev jag helt otröstlig när jag kollade på TV med pappa och såg män skjuta vargar ifrån en helikopter.
Jag antar att det här är något jag får leva med helt enkelt. Men det är tufft när en t om tycker Lilla Huset på Prärien är svårt att klara av!

Här är iaf en sak att vara glad över! Och en sak som gör de regniga dagarna ännu mer åtråvärda!:

..jag får bära denna underbart gula (är den kanske kanariegul?) regnkappa jag fått av lillasyster Emma! Jag älskar den! Och jag märker att människor ibland misstar den för en sol och glömmer bort att det regnar för en liten stund!



att dansa på linan.

vår kärlekshistoria var en dans på lina
vacker och livsfarlig
linan svajade alltid betänkligt under våra fötter
kropparna var spända,
vaksamma
och alltid steget före,
vågade inte ha tillit
till linan, till sig själv, till den andre

Alltför många gånger föll vi
och fallhöjden svindlade
vi lappade ihop våra brutna lemmar
plåstrade våra sår
och vi svor:
aldrig mer.
sedan möttes blickarna:
vågar vi försöka igen?

rädslan växte för varje gång
snodde sig i bröstet likt en orm som kämpar för sin frihet

varför gjorde vi det så omöjligt?





Saturday, 10 May 2014

regnskog del 2

Somnade med kläderna på i soffan igår. Soffan som egentligen är min bäddade säng utrustad med soffkuddar.
Vaknade klockan fem i morse, med dräggel i mungipan och med Lilla huset på prärien-vinjetten på loop. Jag slapp i alla fall bädda sängen. Och klä på mig. Alltid något.

Ute regnade det och jag kunde inte motstå ingivelsen att gå ut i skogen. Kanske skulle jag få se några fåglar den här gången. Men icke. Varav denna fixering vid att fota fåglar, kanske ni undrar? Jo, det ska jag berätta! För några dagar sedan hittade jag nämligen en bebodd fågelholk med två flinka talgoxar som flög in och ut. De föreföll helt oberörda av mig, trots att jag bara var ett par meter ifrån. De var så himla fina. Och dessutom är jag nyfiken på hur jag och kameran skulle klara en sådan fotosituation. Nu lyser de dock med sin frånvaro. Men jag tänker envisas.

Gick runt och fotade lite växtlighet i stället. Och njöt. De där tidiga morgontimmarna är underbara. Och det är så lyxigt att få ha världen för sig själv ett litet tag.

Kom hem och drack min sista kopp kaffe. Igen. När det gäller Kaffe och Kattvakten är jag visst lite opålitlig. Har svårt att hålla mig ifrån. Men den där "sista" koppen alltså.. godaste koppen jag druckit. Alldeles, alldeles perfekt. Så perfekt att impulsen blev att springa till ICA och köpa ett nytt paket. Och ny mjölk. Hur ska detta gå?



ser ni att de dansar? så himla fint. 









Thursday, 8 May 2014

regnskog

Idag var hunden och jag ute i skogen för att fota fåglar. Vi såg inte en enda. Det regnade. Har jag sagt att jag älskar regn? Fåglarna gör det tydligen inte.

Skulle vilja skriva något riktigt, men jag har just kommit hem från meditationen och huvudet är liksom.. tomt. Väldigt, väldigt skönt. Dessvärre försvårar det bloggandet. Jag går och lägger mig.





Wednesday, 7 May 2014

Lilla Huset På Prärien är torsk och ris.

Idag inledde jag mitt Lilla Huset På Prärien-maraton. Jag har i månader försökt ladda ner, men efter tre misslyckade försök (där varje försök tagit veckor - för det är nio säsonger!), så köpte jag alla nio säsonger för 99 kronor styck. Betala en annan gång. Brukar aldrig nappa på sådana där erbjudanden, men just nu behövde livet verkligen en guldkant.

Har sett två avsnitt ikväll. Ååååhhh! *lägger saligt en hand på hjärtat och blundar*. Jag älskar lilla huset på prärien! Det var precis vad jag behövde. Jag har gråtit, skrattat och blivit hjärtnupen om vartannat (ja, jag är hormonell). Ni som läser min blogg kanske har förstått att jag tampas med världen just nu. Jag har stängt ute media till stor del och väljer med stor omsorg vad jag vill utsätta mig för. Jag klarar inte ont, dumt, sexistiskt, stereotypiska dumheter, pulshöjande. Framför allt är jag mäkta trött på alla män som syns överallt. Det är så galet att botanisera filmtips på IMDB och se mängder med rollistor med 15 män och två kvinnor bland nyckelkaraktärerna. Där kvinnan oftast bara är ett sexigt och vackert smycke eller någons morsa. Platt porträtterad och där för den manlige karaktären och publiken. Jag längtar efter hjärta, respekt, oskyldigt, äkta, KVINNOR och snällt. Skonkost för själen. Kokt torsk och ris för hjärtat.

Så.. är Lilla Huset kokt torsk och ris? Jajamensan. Och något alldeles förunderligt med Lilla huset är att jag står ut med männen. Ja, faktiskt gillar de allra flesta av dem. DET är ovanligt när jag kollar på film/TV. Männen i Lilla Huset är empatiska, omtänksamma, varma, komplexa. De tar i varann. De vågar gråta. De kramas. De skrattar tillsammans. De kommunicerar. Och de samarbetar med sina partners. Arbetar sida vid sida, ingens arbete värderas högre.

Framförallt älskar jag mamma Ingalls, kanske mycket för att hon påminner om min bror. Det är något med minspelet och något i blicken - närvarande, lite bestämd, eftertänksam och snäll. En blick som tar leendet i hand och strålar ikapp. Hon är den vackraste kvinnan jag vet.

Familjen Ingalls alltså.. om jag kunde få det de har skulle jag köpa kärnfamiljsidén med hull och hår. Så mycket kärlek. Alla delar utrymmet. Alla får höras och synas och alla värderas lika dyrt. Och när mamma och pappa byter blickar slår det blixtar genom TV-skärmen! Och de är så fysiska med varann. Det går inte att ifrågasätta den kärleken.

Jag är rätt bra på att bli nyfiken på skådisar och brukar göra en wiki-koll. Den här gången tänker jag stå emot. Jag vill att Lilla Huset ska vara på riktigt. Inget filter får komma emellan. Skådisens skugga får inte vara med. Jag vill inte veta att Charles Ingalls lever i en kropp som tillhör en våldtäktsman eller någon som dött av cancer. Eller att Caroline kropp tillhör en aktiv abortmotståndare eller ett maniskt hälsofreak.

Nu ska jag se ett par avsnitt till. Jag har tänt ett pumpkin pie doftljus som jag köpt i amerika - för jag föreställer mig att det är ungefär så det doftar hemma hos familjen Ingalls. Blandat med doften av cederträ och en tänd eldstad. Och ibland lite piprök.
Säger som Laura Ingalls: Home is the nicest word there is. En tid framöver kommer lilla huset på prärien vara mitt hem. Ett hem som genomsyras av omtanke, medmänsklighet och kärlek.

Bye Bye, nu ska jag till Walnut Grove i Minnesota - som ytterligare en svenskättling! På återseende!

Lars Hanson. En annan svenskättling. Faktiskt han som grundade staden
Walnut Grove! Det ni! Han är inte riktigt lika stilig i serien.

P.S Jag ser att det är en hel del besök på min sida varje dag - och det är ju jättekul! Föreställer mig att det kanske är ett fåtal ihärdiga som tittar in då och då för att se om det kommit ett nytt inlägg. Förlåt att jag varit tyst. Hormonkarusell! Hur som helst vill jag tipsa om att klicka på Bloglovin- knappen här intill 

------->

Bloglovin är toppen. De gör en lista på alla nya, olästa blogginlägg från alla bloggar du följer. Med email-notifiering om du vill det. Superbekvämt! Dessutom går det att tjyvkika på vilka bloggar jag tycker om och gillar, om det finns en nyfikenhet på det.

Friday, 2 May 2014

Hector




Mitt bland mina bilder fann jag en gif. Inte vet jag hur det har gått till - för jag skulle gärna veta hur en gör en gif. Varsågod! Hector på jobbet. 

Thursday, 1 May 2014

fint väder.

Ingenting provocerar mig så mycket som "fint väder". Varenda gång någon kallar en solig dag för fint väder vill jag kasta hatten i backen i protest och sedan stampa riktigt jävla hårt i marken och säga: DET HÄR ÄR FÖR FAN INTE FINT VÄDER! DET ÄR FULT VÄDER. Regn är fint väder. En gråmulen höstdag med löv i brinnande färger är fint väder. Storm är fint väder. Åska är fantastiskt väder. Och ett stilla snöfall är drottningen av fint väder. Dessa väder gör att jag känner mig lycklig. Och levande. De är dramatiska, kittlande och romantiska i ordens bästa bemärkelser. En loj soldag känns som döden och fyller mig ofta med en känsla av ensamhet. Som om världen är lite för trött för att bry sig. Och andas.

I morse vid 5 när jag var ute med hunden var det riktigt fint väder. Det snöade stora lovikavantar som seglade i blåsten. I maj. Och då blir det liksom extra fint. Sedan är det ju någonting magiskt när hela världen sover och en är ensamt vaken.