Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 28 February 2014

skitdag med disco

Skitdag. Dubbel bemärkelse. Kunde knappt komma upp ur sängen i morse. Vaknade hålögd och förstörd till ett massivt diarréanfall (jag vet, mysigt. Och; tack för att du berättar..). Åkte till jobbet och såg ut som något min mor hade beskrivit som ett “utskitet äppelmos”. Efter ett par attacker till såg jag det bäst att åka hem. Sedan mitt diskbråck (med känselbortfall) känns min stjärt som om det var besökt av en vibrerande butt-plug - vilket gör att signalerna är lite svårtydda. Jag är inte helt bekväm med att vara i sociala sammanhang med magtjall (..och jag förstår nu, efter att ha skrivit orden “vibrerande”, “butt-plug” och “stjärt” i samma mening, att jag kanske kommer få en mängd besvikna googlare på bloggen. Välkomna!).

Har inte fått mycket gjort idag, men jag har lyssnat på disco. Earth, Wind & Fire närmare bestämt.
Punk-hunden HATAR’t. Kryper tätt intill mig och skakar. Bättre blir det inte av att någon nu börjar släppa loss en massa fyrverkerier. Stackars hund, både disco och smällare. På samma dag.

Punk-hunden. Lite lätt blasé när det spelas disco. (Bilden har Simon Ferner gjort)

Min första bekantskap med disco gjorde jag för sisådär 15-20 år sedan efter att ha funnit en Gloria Gaynor-skiva i grovsoprummet. Jag var helt insyltad på garagepunk och punk på den tiden - men hittade något i Gloria. Jag dansade järnet till Honey Bee varje gång jag var full - och kastades in i en glittrig och flärdfull värld av disco. Dansglädje! Men jag utforskade det aldrig vidare. Gloria glömdes bort och hamnade längst bak i skivbacken. Som en guilty pleasure - fastän jag envist hävdar att något sådant inte existerar (så tillvida en inte har en fallenhet för bilstölder eller tidelag eller något sådant. Det skulle kanske kunna betecknas som en guilty pleasure. Eller något ännu värre.).

Men för ett par år sedan på en Amerika-resa hände något. Vi hittade en hel källare med skivor och en liten sådan där portabel skivspelare med hörlurar på en antiquemall. 
Jag fattar inte humöret jag var på (nyfiken? eröveringslysten? galen?) - för helt plötsligt hade jag gjort en djupdykning i deras disco-sektion. Lyssnade på skiva efter skiva, mungiporna upp till öronen, hjärtat förälskat och höfterna funkade loss. Emellanåt kastades ett ängsligt ögonkast bakåt för att försäkra mig om att ingen skulle komma nerför trappan. Jag kom hem med säkert ett trettiotal skivor.

Ni vet det där fenomenet när folk far på semester och liksom frångår idén de har om sig själva, lättar på slipsen och gör lite vad som faller dem in? Tatuerar sig. Klär sig i bermudas. Skaffar stråhatt. Sjunger karaoke. Typ banktjänstemannen som revolterar mot den grå kostymen och kommer hem i sombrero. Eller varför inte en sari. Eller med ett hajtandshalsband om halsen - den var jag. Fast jag kom hem med disco.

Efter ett tag börjar sombreron kännas rätt tajt och tappar glans. En inte lika bra idé. Mina skivor stoppades undan olyssnade. Tills för ett par dagar sedan.. då åkte earth, wind & fire fram. Bara sådär. Jag gillar det inte ens. Men gör det ändå. Tänker att de är meditatörer. Eller har rökt på endel. För musiken och ljuden går in i själen och är en pusselbit som liksom passar - fastän den är kantig och omöjlig. Övertygad blir jag när de sjunger: 

And so I Hear you all
I'm trying to tell you, you gotta love you
Gotta learn all the beautiful things around you, trees and birds
And if there ain't no beauty
You got to make some beauty, have mercy!”

Och jag dansar.

--
Finast idag: att syrran Emma kom förbi och hängde en stund. Oj, vad jag gillar henne. I skrivande stund är hon faktiskt på karaoke. Hoppas hon sjunger disco!

Thursday, 27 February 2014

mitt jobb

Jag har begåvats med världens bästa jobb - även om det har varit perioder som jag inte uppskattat det alls! Jag har en liten vintage- och skivbutik med min bäste vän Thomas. Vi köper in allting vi gillar. Det är hela affärsidén. Och sedan prissätter vi efter hur mycket vi gillar en grej - för det vi tycker allra mest om vill vi liksom inte sälja! Då blir det dyrt. Så det får stå kvar. Förbryllande för många, antar jag - att en liten plastfigur kan kosta 400 spänn - medans en annan jättestor plastfigur kostar 40. Eller nåt.

Välkommen in och kika! Det finns massor att se!


Välkomna in i röran! Gillar att världen utanför butiken ter sig svartvit. Tror vår butik kan vara lätt överväldigande. Färgerna, mängden, galenskapen.


Här är då kassan, med return of the jedi-solskärmar i bakgrunden. 

Skivhörnan och mexikanska wrestlingmasker och vintage registreringsskyltar. Och en massa rådjur. 

Den här fina 3-dimensionella hummeltavlan hänger bakom kassan. Det är en sån där dyr grej jag nämnde i inledningen. En vi (jag!) inte vill bli av med. Jag ÄLSKAR den. Men den är för fin att ta hem. Har någon slags spärr där. Annars hade vi förmodligen inte haft någonting kvar i butiken!

Burkar. Och den fina svenska kaffekannan hittad i Oklahoma.

Coffyaffisch och soldater! Och en och annan superhjälte. 

Åh, dessa kaniner alltså. De är mina. Lånade ut dem till skyltningen och har gjort människor galna av begär. Men säljer dem gör jag inte.

Pillsbury Doughboy-muggar och söta salt - och pepparkar! Men finast är ändå väggprydnaderna i plast i bakgrunden. De med rullskridskor, en telefon och vinylskivor. 

Åh!

Sminkbordet. 

Mer husgeråd! Tikiprylar. Plastprylarna. Condimentsflaskor som minner om amerikanska diners.

De här packade jag upp idag. Som jag sa; jag älskar tredimensionella väggprylar.

Och kanske allra finast; väggen av fiskar, sjöjungfrur och svanar. Jag älskar de här. Dyra som fan, såklart. Säljer alltför bra ändå. De är kniviga att få tag på, är gjorda i gips, de flesta från 60-tal in en kort bit på 70-talet. Det är inte många som överlevt. De är alla lite märkta av tidens tand. Men de är magiska.


Välkomna in och säg hej! Utöver dessa prylar finns också en väldig massa kläder. 




sysslolös?

..varför inte lägga pussel?



..eller spela spel? Det där Mystic Skull-spelet är lite magiskt. 

                     




jag har funnit mitt facit.

När jag passerade 35 började jag ålderskrisa ordentligt. Det slog ner utan pardon - för när jag passerade 30 älskade jag att bli äldre. Livet var toppen, jag var snäppet klokare, blev coolare, kände mig tryggare i mig själv. Livet där mellan 30 och 35 är nog mina bästa år, so far. Så därför kom det lite som ett slag i skallen, den där nojan. Stressen över att åldern började, som ett ogräs, äta sig in i kroppen. Håren blev gråa. Jag fick linjer i ansiktet och på kroppen (eller rynkor som de också kallas), kroppen blev tröttare, började dra på sig krämpor. Skuggor av gamla skador gjorde sig påminda som en diffus värk när det var kallt. Jag var nästan alltid äldst på ställena jag var på.  

Det var liksom inte kroppens förfall i sig - utan att alla de här grejerna blev en påminnelse om att klockan tickar på. Fort och obönhörligt. Hur länge kunde jag fortsätta leva som jag gjorde? För rätt uppriktigt så känns det som jag fortfarande lever som en tonåring. 
Hur länge skulle det vara kul? Vad skulle finnas efter? Hur länge skulle jag bli accepterad framme vid scenen på spelningarna, dansandes järnet  - och inte tittad på och fnissad åt som alkisen på pizzerian som dansar ensam och innerligt till ett taskigt coverband?
Och inte minst; hur länge skulle jag kunna komma undan med mina kläder - som ibland gränsar till det naiva och barnsliga. Jag ÄLSKAR nämligen kläder, nästan löjligt mycket. Hur ser det egentligen ut när en ur medelåldern går i något som liknar skoluniform?? Eller klär sig som som en docka i enorma puffärmar och tyll?  
Men allra sorgligast: hur länge skulle jag vara värd kärlek? Syns jag, när jag är gammal? Eller blir jag liksom något annat? Bara gammal?
Mina rädslor. Och skammen river i mig att jag haft de här tankarna. Kanske är jag den som dömer hårdast. 

Jag har slutat färga håret sedan ett par år. Ville prova hur det kändes. Ibland låter jag t om hakans svarta skäggstrån växa löjligt länge, liksom av trots. Fast där någonstans går gränsen, t om för mig. Skägget. Minns att mamma en gång tog mig åt sidan när jag hade en pojkvän över på middag och hade ett bekymrat mor-dottersamtal: du vet, Lotta, ibland när kvinnor blir äldre kan de få skäggväxt.. Hysteriskt roligt. Och lite sorgligt, att allt det där fysiska ska vara så provocerande. Att kroppen hela tiden ska tuktas och inte få växa som den vill.  

Är så trött på det där åldersstigmat. Jag är trött på att tillhöra målgruppen för antirynk-reklam, plastikoperationer och rump-push-uper.  Och för all del inkontinensskyddsreklam. Måste jag hela tiden påminnas? Kan jag inte bara få åldras ifred och inte känna att jag behöver ändra på något? Det är som att försöka greppa en strömmande flod. Vi blir obönhörligen äldre. Jag vill inte kämpa emot längre. Jag vill låta mina grå växa! Som en (ung!) vän uttryckte sig; "det finns ett fuck you i de där gråa". Ja. Nu får det vara nog. Jag vill bära mina år med stolthet. Klä mig hur fan jag vill, dansa så vilt och tokigt jag vill. Ni vet den där klyschan: Åldern är bara en siffra. Nä, åldern är så himla mycket mer än så. Minnen, erfarenheter, tusen återkopplingar till tidigare liv. Ålder är kärlek. Tänk så mycket kärlek det ryms i ett liv. Alla de gånger en älskat. Upplevt lyckan av att vara på världens bästa spelning. Kysst någon för första gången. Lite trevande älskat med någon en är kär i för första gången. Resor en gjort. De gånger en snubblat, plåstrat om sig och tagit sig upp. Vill inte vara utan någonting. 

I skrivande stund kan jag se tillbaka på mitt liv och älska alla mina Lottor. Den osäkra. Den tuffa. Den som förlorat sig i ilska. Den som har kämpat med livet. Lärt sig saker. Hungrigt tagit för sig av livet. Den som har flytt. Den som har stannat. Alla är de jag, men jag har idag svårt att relatera till vissa av dem. De hade alla sin tid - och vore det inte för dem skulle jag inte vara den som sitter här i soffan på jobbet och skriver just nu. Och tycker att livet är helt perfekt. Precis som det är. För just nu är jag precis där jag vill vara. 

Självklart har jag också större grubblerier rörande livet - men de liksom löste sig själva när en vän postade de här bilderna på fb. Nu är jag inte rädd längre. Det där är mitt facit. Och det ser inte illa ut alls! 










Här finns fler fantastiska bilder på denna japanska dam med katt

Wednesday, 26 February 2014

en girlang av dansande hästar

Vi ligger på varsin smutsig madrass och väntar på morfar. Ingen orkar säga något, stämningen är tung. Damm dansar i solstrimmorna som letat sig in genom vindens enda lilla fönster. Det förefaller vara det enda liv som finns. Utanför syns bara taknockar. De har byggt husen tätt, tätt här. Långt bort i fjärran kan man skymta bergen.  

Morfar har gått för att hämta förnödenheter. Vi får inte lämna vinden. Utanför är farligt. Vi är de enda som är kvar av de som levde här. Vi har förlorat alla. Nu är det bara jag, morfar och flickan.
Vårt vindpinade, kärleksfulla hus är inte längre hemma - utan ett fängelse.

Flickan är liten och blond. Tilltufsad av livet. Hon säger inte mycket. Vår relation är tyst. Kan mätas i avstånd. När rädslan är stor blir avståndet litet. Det enda vi delar är skräcken, uppgivenheten och en vind. Det, och en jäkla massa smärta är allt livet är nu.

Kvällen börjar knappa på. Rädslan lägger en kall hand om hjärtat. Man vet aldrig vad natten kommer med. Om det blir den sista. Men vad är det här för liv egenligen? Är det värt att kämpa för? Dessa ändlösa nätter av skrik som skär genom märg och ben. Fladdermössvingar som smattrandes mot vindens fönster påminner oss om hur sårbara vi är. Vi kryper närmare intill varann och väntar.

Vi hör steg i trappan. Spänner oss instinktivt. Men så hör vi skrammel av nycklar och andas ut. Det är morfar. Han känner stämningen i rummet, ler och försöker skoja på sitt fåordiga kärva vis. Han får inget gehör. En väldigt trött skugga drar över hans ansikte. Han ser ledsen ut. Vi bär våra förluster utanpå kroppen. De ligger som en mörk hinna över allting. Allt som är kvar av oss är minnen och saknad.
Morfar sätter sig ner och plockar fram ett ark papper. Han viker det smått, smått och börjar sedan klippa. Snabba och flinka är de gamla händerna plötsligt. Blicken koncentrerad och någon annanstans. När han är klar ler han mot oss och vecklar upp det vita pappret i kvällsljuset från fönstret. Han har klippt en girlang, makalöst lång för att komma ifrån ett så litet papper. Som ett dragspel vecklar han ut det och vi ser att det är hästar. Han har klippt hästar. Framför våra ögon får de liv. De skimrar i regnbågens alla färger, stegrar sig mot en kuliss av snötäckta alptoppar. Kraftfulla och okuvliga dansar de i det sömniga solljuset. De lyser upp rummet, sprider liv och värme.

Natten knappar på och vi hör fladdermössens vingar smattra mot fönstret. Det gör ingenting, för alldeles just nu är livet bara vackert. Precis som det är.

min morfar

Det här är en dröm jag hade en gång. Den var fin, sorglig och magisk. Och väldigt obehaglig. Minns att hästarna dansade lite sådär ryckigt som i en gammal journalfilm. Som en projektion från en annan värld. Morfar var fin. Tycker om när magin får plats i drömmar. Och människor jag tycker om. I synnerhet när jag får träffa de som är döda.

jag gör otillåtna saker i kärlekens namn.

God morgon! Här sitter jag och dricker en balja kaffe och slår in morotsbitar i paket till Koko. Jag vill ju att han ska ha något att göra på dagarna när jag är på jobbet!
Det blåser hårda vindar nu, ni vet.. en måste jobba för brödfödan. Går inte bara att ligga och lata sig om dagarna - särskilt inte om en är kanin. Hur är det egentligen med samhällsnyttan??

Kokos arbete och lön. Och mitt kaffe. 


Hur som helst, Koko ÄLSKAR paket. Han har fattat konceptet. Jag kom med fyra stycken nyss och gömde dem på olika ställen i buren.. snacka om yster kanin. Han tog ett paket i munnen och rejsade runt i sin trevåningsbur och hage några glädjevarv. Det är svårt att hitta ett ställe fint nog för paketöppning. Han bestämde sig till slut för jordhålan. Källarplanet. Där sitter han nu och febrigt river och sliter, glansögd och upphetsad som ett barn på julafton.
Jag älskar den där lilla kaninen - men aldrig hade jag anat att det skulle ta så mycket tid i anspråk att ha kanin! Inte nog med att det är som dagen innan julafton varje dag (när alla morötter måste slås in), det är också en himla massa plockande av bajspluttar. En himla massa plockande av ris och fruktkvistar också (några andra kvistar duger inte) - för att Koko ska vara nöjd. Får Koko inte det han vill ha äter han upp buren, som jag kämpade tre veckor med att bygga. Så det är bäst för mig att plocka hans fruktkvistar. Han är en mästare på utpressning.
Jag smyger ut som en tjyv om natten, ser mig över axeln och knäcker kvistar så tyst som jag någonsin kan. Nervös är bara förnamnet! För jag tror inte det är riktigt tillåtet, eller..?


Tuesday, 25 February 2014

stark som en oxe och känslig som en fjäril

"Du är stark som en oxe och känslig som en fjäril. En jäkligt dynamisk kombo. Explosiv... Nu jäklar är det Lottas tid!"

Så här fint skrev en gammal vän till mig häromdagen. Jag blev varm i hjärtat och spände musklerna lite grann. Det var liksom precis de där orden jag behövde höra just då. Nu är det fanimej min tid! 
Livet snurrar fort och härligt som en karusell just nu. Mycket händer. Inte minst med mig - och jag förstår att det kommer dala ibland. Varje ljus har en granne i mörkret. Men då, om jag tappar balansen och min livskarusell plötsligt blir spöktåget ner i underjorden ska jag plocka fram dessa ord och känna mig trygg i att jag kommer komma ovan jord igen. Det var en insikt jag tappade under ett par år. Det har varit tufft.

Det är material för kylskåpsdörren! Bloggen får bli min kylskåpsdörr den här gången. Tack Anna. 

endast semlan..

..förtjänar bo så här fint.

Bilden gör den inte rättvisa alls! Ni får helt enkelt lita på mitt ord. 

Den här vackra nästan utomjordiska tingesten till tårtbox fick jag packa upp på jobbet idag.
Finns på Push My Buttons! Köp, fyll den med semlor och kom tillbaka. Servera! Jag bjuder på kaffe.

yesterday's treasure.

Igår var jag och fikade hos min lillasyster Emma. Hon är fantastisk på många vis - men inte minst för att hon gav mig det här:



                        


Det ni ska titta på är då halsbandet (inte det tillgjorda flinet.. försökte bara le sött åt Emma - och det bev inte lättare av att kompisen - på språng - stod och vrålade: SE SÖT UT NURÅ!! SÖT!! JAG HIIIINNER INTE!)

Men oj, så glad jag blev. Jag tiggde till mig det, det ska erkännas. Jag har trånat länge. Sett det hänga oanvänt på en krok i badrummet. Har låtit fingrarna löpa över pärlor och löv. 
Det allra kymigaste är att det ursprungligen är en present ifrån mig. Jag ville ge henne det allra finaste - men det allra finaste kan tydligen definieras olika beroende på person - och Emma hade en helt annan definition. Lucky me! Nu får jag hitta en annan present till Emma, som stämmer bättre överrens med vad hon definierar som finast.

I min bok kan superlativet inte bara appliceras på detta fantastiska halsband utan också på Emma herself! Tack gullo! Löv yo.




Minns var jag köpte det här halsbandet. Det var på Yesterday's Treasures Antique Mall i Chesterton, Indiana. 
Trots mängden saker vi fört hem till butiken genom åren (tusentals!) har jag en nästan enastående förmåga att minnas var vi hittat sakerna. Hur butiken såg ut, hur det luktade, vad jag kände, personalen som arbetade där, vad jag ätit innan eller efter. Instant time travel, liksom. 
Så inte bara är det här halsbandet himla tjusigt - det är också en blixtvisit hit. Chesterton. 
(Heja google maps!)
Ta en promenad runt Chesterton, vetja! Vandra fem rödljus västerut , sväng höger och gå över spåren. Där vägen tar slut finns världens bästa hamburgare. According to Thomas. Beställ en haystack till ölen (eller bloody maryn - vill minnas att de är helt ok!). 

Monday, 24 February 2014

något av det finaste internet har att erbjuda!

Den här videon gör mig alltid glad. Inte bara tycker jag om låten och videon och de rasande söta bandmedlemmarna - men det finns däri en liten juvel! En alldeles äkta juvel. 100 karat. Minst. Spana in 2.54 så förstår ni vad jag menar!

http://www.youtube.com/watch?v=LuN6gs0AJls

Jag är sur.

Jag är så jävla förbannad. Ursäkta. En dag då en vaknar till tom kaffeburk kan aldrig bli bra. Helt vansinnigt hur påverkad jag blir. Hade ett möte i morse och kom dit hålögd och med en språkbegåvning motsvarande en neanderthalares. Hjärnan gick på halvfart, jag snärjde in mig i invecklade resonemang som inte ledde någonstans - men trots det blev det ett fint möte ändå. Och det var väl egentligen det jag ville skriva om idag. Ni må tro att det är spännande! Kanske gör jag ett nytt inlägg efter tandborstningen - men nu måste jag bara få spy ur mig ilskan. RRRRRRROOOOOOOOOOAAAAAAAARRRRRRRRR!!!!


Köpte en ny dator idag. Heja! Har i flera år brottats med uråldriga och ärvda datorer - de har kärvats och gjort sig omöjliga och slutligen dött en efter en. Tror jag har avverkat fyra datorer på mindre än ett par års tid. 
Men idag, äntligen! kom en ny dator in i mitt liv. Startade upp, glad i hågen, längtade efter känslan av att glida på räkmacka - efter att ha brottats med söndersmälta tangenter, datorer med sömnapné, tangentbord utan knappar, i-padda och annan djävulskap. Försäljaren beskrev det som att åka 4-filig motorväg. Det låter ju skönt. Tänker amerika. 

Det kändes toppen först, men sedan börjades det.. först som lite lissmande viskningar: 
- Ska du inte prova det här?? Gratis i 60 dagar! 
- Ska du inte köpa det här? 
- Spana in den här appen! Jävla fin asså! (vad fan är egentligen en app? Har ju inte ens avancerat till smartphone..). 
- Hörru, jag vet.. jag sa att det var gratis - men jag menade det inte. Hosta upp stålarna nu. 
- Alert! Alert! Allvarligt hot! Jag gör din dator som ny - på två minuter! (Det är ungefär lika länge som hela datorns existens)

Rösterna blev högre och högre. Datorn tappade tempo. Reklam började dyka upp bakom varje hörn. Köp! Köp! Köp! Dessutom gick det inte stänga av kameran, så mitt galna ansikte som nu antagit en skarpt lila nyans av frustrationen började dyka upp som gubben i lådan vart jag än styrde blicken (touchpaden är VÄLDIGT känslig). Jag svär, jag hyperventilerade. 

 Jag HATAR reklam. Alltsom oftast. Känner mig invaderad. JAG.VILL.BARA.VARA.IFRED. 

Betänk att jag är en person som aldrig öppnar tidningar, inte har någon TV, haft ett effektivt adblock som gjort mitt internetanvändande - inte till en frizon, långt ifrån - men helt uthärdligt. Jag lever i en bubbla och väljer noga vad jag vill utsätta mig för. Nu slog det där gapandet och skrikandet emot mig med all kraft. Kapitalismens fula nuna grinade ondsint och inställsamt mot mig och jag ville bara böla. Och mörda. 
Ni vet, serien här nedan - där hulken försöker bekämpa ett regn - det här är ett sådan poetiskt ögonblick. När det slår en hur jävla maktlösa vi är i det här samhället. Hur svår den personliga gränssättningen är. Hur svårt det är att skydda sig. Vad fan gör min knytnäve mot ett obönhörligt regn av annonser, idéer och reklam? 

Googlade och hittade ett virusprogram som skannade igenom datorn och hittade 92 infekterade filer och 800 hot. Det tog ungefär en timme. Ungefär lika länge som datorn hade varit igång. 
Hjärnan glödde. Borde kanske ha utnyttjat tiden till att meditera - men iställen hängav jag mig åt massivt ostätande och att spotta svordomar. 

Nu har jag lugnat ner mig. Texten är snårig och ordig och förmodligen jobbig att läsa. Men just nu skiter jag i det. Jag är sur. 







Sunday, 23 February 2014

Ny superkraft

Sedan jag började meditera har många goda ting skett. Tänker inte gå djupare in på det, mer än att berätta att mina smaklökar har raffinerats betydligt. De går att läsa som ett upplagsverk - så snart någonting imundigas ropar smaklökarna i mun på varann: lakris! svarta vinbär! körsbär! koskit! (en ost från italienresan) - eller vad det nu månne vara. Plötsligt har de en enastående förmåga att urskilja smaker. 
Nyss slickade jag av fingret från den nyinförskaffade billiga olivoljan och hela skallen ekade "vanilj!! vanilj!!" Ja, så uppspelta blir smaklökarna när de kan plocka poäng i Gissa Smaken. Utmana mig gärna. Jag tror nämligen jag är något på spåren här. En ny superkraft. 


internets skuggor. en kärleksförklaring.

Trots den här bloggen, trots att jag fläker ut mitt liv ganska öppet på det här viset - så är jag en rätt privat person. Ibland roar och oroar jag mig med att googla mitt namn. Liksom för att se hur internet ramar in mig. Vem är Lotta according to google, liksom. Ingenting verkar försvinna från internet. Överallt springer en på skuggor från det förflutna. Bilder från bloggar som inte längre existerar. Bilder och fragment utav livshistorier svävar fritt i cyber-rymden likt bränsletankar som släppts från ett rymdskepp.

På min senaste googling sprang jag på en sådan där skugga. Jag hittade den här bilden:

Där satt han. Min katt José. Försvunnen sedan 2009. Efterlyst-annonsen låg fortfarande kvar. Katten är dessvärre fortfarande borta. Någon vänlig anonym själ hade kommenterat: hoppas han kommit tillrätta. Kanske har hen själv förlorat någon till ovissheten.

José är den enda katten jag skrivit sms till. Jag kunde aldrig skicka dem, hade inte hans nummer. Han var hemlig på det viset. Och jävligt snål på goset. Men jag älskade den där katten. Han är det mest kommunikativa katt jag någonsin träffat. Fast smsa gjorde han aldrig, det var väl under hans värdighet. Han var ju trots allt en kommunikationsvirtous! 
Han tog mig på äventyr i kvarteret, "Kom, kom! Skynda 'rej! Måste få visa den här öppna dörren till en källare". Kunde nästan se hur han vinkade åt mig att komma. Han tog mig verkligen på guidad tur. Visade mig allt coolt: betongrör, gömstället under och i containrar, öppna dörrar, lekplatsen. 


Varje dag efter jobbet mötte han upp mig och vi tog en tur i skogen. Vid spåret finns ett stort fallet träd, en gigantisk rotvälta. På den brukade vi hoppa upp, han och jag. Sitta jämte varann i mörkret och filosofera. Börjar nästan gråta när jag skriver det här. Förälskelsen bränner fortfarande. Vi hörde ihop, han och jag. Sammanknutna vid hjärtat. 

Frånsett goset var han en generös varelse. Under en lång period hade jag torra streck - som en gång varit elastiska daggmaskar - över hela lägenheten. Katten var mallig. Jag lät mig inte imponeras. Då utvecklade han en ny talang: den som mästertjyv. Han smet in genom grannarnas fönster och balkongdörrar och kom hem med babyleksaker, gamla strumpor, kattleksaker.. you name it. Allt en katt kunde finna intressant, kittlande och kul. 
Jag muttrade lite: "Kan du inte komma hem med någon användbart i stället? Stålar? Juveler? Vad fan ska jag med en gammal strumpa till? Du kunde väl åtminstone tagit med dig maken?" 
Fast det där grälandet var inte på riktigt, för egentligen älskade jag det där tjyveriet - även om det var lite besvärande. Men jag älskade att fantisera om hans förehavanden. Hur han dunkel och hemlig som natten smet in hos folk. Hur han valde. Hur hans känsla var. Hur han kanske snodde saker direkt ur barnsäng - för det var mycket babyleksaker. Jag tänkte att han kanske hade en en vän i det där barnet. Och barnet en hemlig vän i tjuven. 
Finast var ändå när jag kom hem efter en resa till USA och fann hela hallmattan full med saker han snott. En hel hög. Han hade väntat på mig. Välkomnade mig med presenter. 

Har aldrig haft ett så stark knutet band till en katt, varken förr eller senare. Vi kommunicerade. Rikt och ordlöst. Det var som den där artbarriären saknades mellan oss. Han var min vän och min ständige följeslagare. Ofta uppkrupen på axeln. 

Jag tog friheten ifrån honom efter att ha förlorat katten Pedro i en bilolycka. José tappade livsgnistan totalt. Dessutom hade jag plockat hem en ny familjemedlem, Esteban, en siames - högljudd och charmerande.

En kväll var José så frustrerad, jag kunde känna hans energi i hela lägenheten, han var så olycklig. På randen till uppgiven. Släppte motvilligt ut honom för första gången på veckor - och jag tror att jag visste, där och då - att jag inte skulle få se honom igen. Han kom aldrig tillbaka. 
Mitt sista minne av José är att vi dansar, länge, länge. Att jag står i Thomas lägenhet med José i famnen - något han normalt aldrig hade funnit sig i. Det var något magiskt i det där. Och sorgligt. Jag kände det. Min okuvliga katt, snål på gos, mästare på gränssättning - plötsligt mjuk och viljelös i min famn. Jag tänker att han tog farväl. Där och då. 
Har lärt mig att djur är mästare på att gå. Att ge en det allra finaste de har innan de vandrar vidare. Har sett det flera gånger. I en häst. I min barndoms katt. I José. I Pedro som låg överkörd under en bil och skrek tills jag kom. Då gav han upp om livet. Slutade kämpa. Alla har de sagt: Du.. du är helt ok. Jag gillar dej, men nu ska jag gå vidare. 

Och nu är han försvunnen. José. Glider förbi som ett spöke i cyberrymden. Här vill jag ge honom en fast plats. Ett hem här på nätet. Det här är till dig José. Saknar dig alltjämt. 







Saturday, 22 February 2014

låna mig edra ögon, ty jag litar inte på mina.

Det är inlägget känns så urbota fåfängt, eftersom jag inte har några läsare.. men ni, ljuvliga fåtal, som är här inne och läser - ser sidans layout ok ut? Det är första gången jag pillar med hemsidor, första gången jag använder photoshop som layoutprogram och ja.. nästan första gången jag designar något. Och jag vet med mig att jag blir blind under arbetets gång. Bara vetskapen om att jag har gjort det gör det vackert, typ. Därför behöver jag omdömen utanför mig själv - så jag inte upptäcker om några månaders tid att sidan är förkastlig! Jag är full av idéer, lika många bra som dåliga - och jag har helt enkelt väldigt svårt att skilja dem åt. För mig är alla idéer lika vackra. 

Herregud, sydde en kjol en gång. Det tog ett par dagar och jag var så sjukt nöjd med mig själv. Gav mig själv en miljon mentala klappar på axeln och hejarop under timmarna framför symaskinen. Kjolen var så FRÄN! Men så snart den blev klar tappade jag det där filtret framför ögonen. Det gick inte ens förstå vad jag hade sett. Den var hysteriskt ful. Illa sydd. Oformlig. I ett stelt tyg som föreföll leva sitt egna liv och följa sina egna vägar. Kläder måste samarbeta. Så är det bara. Hur som helst är jag livrädd att den här bloggen blir den där kjolen. Och att alla ser det, utom jag. 

I am hulk



James Kochalkas Hulk. Jag älskar den här. Så jävla poetisk på nå't sätt.
I empathize.

you can't put your arms around a memory.



Key Ballah (keywrites.com)



Det är så svårt när ilskan släpper taget. När en inte längre känner sig som ett sårat djur med blottade tänder. Nu finns bara ledsenhet. Rannsakningen. Göra upp med sig själv och sina val. Rädslan att ha gjort någon illa. Den där ilskan kan vara så skön. Fokuserad. Gör livet enkelt. Svart och vitt. Jag saknar den.



Det här var mitt soundtrack. Refrängen i takt med det sårade hjärtat. Ett hjärta med blottade tänder. Nu har hjärtat stillat sig. Ligger trött efter striden. Nyanserna kommer in. Det egna ansvaret. Saknaden. Ledsenheten.


You can't put your arms around a memory. 






Friday, 21 February 2014

musik och uppbrott



You arms never fit me the way i wanted them to.
They held me in ways that reminded me of clawing distant
relatives and ill fitting t-shirts.
My arms fit you perfectly.
I reminded them not to squeeze too tight,
not to hold too long,
and to never love too loudly.
I know these things scare you,
I know the thought of someone's arms fitting around you
perfectly
makes your throat tighten and your heart collide with your rib cage.
I learned to break my bones to fit you,
I learned how to dim my light and sew my mouth shut to keep
the flowers from sprouting out from between my lips,
how to bend at the knees not to be taller than you.
But the moon bows for no one,
And I had to learn
(after too many broken bones to count),
never to break bones trying to teach someone to love you.
Instead, 
love every inch of yourself by example,
every bone,
every piece of cartilage
every eyelash,
every stretch mark.
Touch your skin gently with warm hands
and love yourself deeply.
I am the moon,
Bold and beautiful,
and you could never find a place for moonlight in your arms,
So I had to learn to love myself,
I had to learn to open my mouth
and speak flowers into the eyes of my lovers,
I had to learn not to fold myself into the people I love,
but to spread out in the sun next to them,
to live loudly and unapologetically,
I had to learn to love myself

Key Ballah (keywrites.com)




Tror att många, i synnerhet kvinnor, känner igen sig i denna text.  Nu står jag återigen sårig och mörbultad i skärvorna av en brusten relation och jag hoppas jag kan bära med mig dessa ord och ett löfte: aldrig mer.
Varför är det så svårt att gå? Jag har så oerhört svårt att gå ifrån det som är trasigt, hela mitt fokus ligger på en vilja att laga. Men hur mycket ska en kompromissa? Hur många ben ska en bryta?
När min förra relation var på upphällning sög reparatören tag i mig - och den här låten blev min tröst och mitt mantra:





Jag ville vika mig, anpassa mig. Gick hemma och peppade för att bli en annan. Någon bättre. Någon mer behaglig. Jag ville kräva mindre - samtidigt bli en coolare tjej. En med skinn som teflon (fast med en yta av lenaste sammet), en som inte var "så förbannat känslig" hela tiden. En som älskade kravlöst och utan förbehåll. Som inte förväntade sig något tillbaka. Så jävla sorgligt. Mönsteranpassa mig.

Men nu är det andra bullar som gäller. I'M gonna love the new me! Också tänker jag göra hål i öronen.
Nu vill jag vara ensam. Män är inte bra för mig. Jag är inte bra för mig i närheten av män.

Terapimusik under läkningen:



                       Närå, är det något jag tror på så är det kärleken! Och kärleken till Pagans!


Persuaders, funkar alltid. Nu är det fan back in the ring som gäller! Persuaders har varit med mig sedan ungdomen och vi har klarat många kriser tillsammans.


För massa år sedan gästspelade jag som bartender på en krog. Ägaren kunde vara en knöl och rätt ofta var jag tvungen att dyka ner under bardisken för en snabb gråt, sådär mellan gäster. Vad kan jag säga? Jag är en känslig själ. Var iaf då. Men varje gång på väg dit så marscherade jag med bestämda steg och bister min till den här låten - och med ett NU JÄVLAR i kroppen. Modet brukade åtminstone hålla i sig några minuter. Men jag minns de där promenaderna över skanstullsbron. Och Zeros, likt en peppande storebror.


Husgudar. Och där i mitten, ung och lite kalvig, står min ex-pojkvän! Det var några år sedan nu. Och långt efter den här bilden togs. 


Get up and GO! Jag älskar rip off-punk. Jag älskar Infections. Bästa sjukdomen. 


Åhhhh, den här skivan asså. Bäst när en behöver få ur sig lite AAAAARRRRRRRRRGGGGGHHHHHH!!!!!!!! Tror banne mig jag skulle kunna kuta jorden runt med detta i lurarna. Två varv. Minst. Det fyller mig med sådan energi, och förlöser min uppdämda så hela jag blir till ett jäkla kärnkraftverk. Passa'rej! 

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna till en bättre dag i morgon. 

Nagelbitare!

Fick hem en drös böcker från adlibris igår och plockade upp Cirkeln. Ska strax berätta vidare, men först vill jag göra ett litet sidospår. Jag har alltid dragits till det oskyldiga, snälla, harmlösa. Samlade på barnböcker upp i tonåren och förbi. Samlade på gamla nallar för att jag tyckte de var så investerade med kärlek. Deras söndergnuggade näsor, skavda björnhänder nötta av fingrar som sökt tröst och närhet. Det är liksom en atmosfär runt gamla nallar.
Jag har fyllt mitt hem med leksaker och det naiva. Gjort det till en barndoms koja att fly det hårda livet utanför. Hur som helst har jag under många år bara konsumerat kultur som får mig att må bra, böcker som speglar mina egna alldeles högst verkliga känslor. Jag har velat kunna känna mig hemma i boken, relatera - och inte utsätta mig för obehag eller utmaningar.
De senaste åren har jag dessutom utvecklat en vana att se samma filmer om och om igen. Om och om igen. Och om och om igen. Tycker det är skönt att slippa överraskningar. Skönt med det bekanta. Filmen blir liksom en vän. En värld lika naturlig och hemma för en som den egna. Buffy the Vampire Slayer var min terapi under ett par års tid och gick mer eller mindre konstant. En flykt undan den egna världen. Ett konstant dealande med problem - väldigt uppenbara problem och fiender som vampyrer och läraren som egentligen är en insekt som vill para sig med tonårspojkar, balla gänget i skolan som blir besatta av hyenor och käkar upp rektorn.. En kamp mellan gott och ont, men också en balansgång mellan gott och ont - men där det goda alltid vinner i slutändan. Trösterikt! Jane Austen är också en trogen vän. Och Pretty in Pink. Andie och Duckie är mina bästa vänner.

Men igår kväll började jag iaf läsa Cirkeln. Det är ju trots allt en ungdomsbok, men  jisses, vilken otäck sådan. Jag är lite hudlös just nu och boken gick rakt in i mig. Blev liksom.. rädd. För första gången på åratal. Trots det längtar jag tillbaka och bannar mig själv för att jag glömde boken hemma när jag åkte till jobbet! Den är atmosfärisk och en sådan där bok en dras in i, förs bortom orden och språket på en gång. Det tycker jag kan vara otroligt skönt, särskilt efter ett läseuppehåll som jag haft ett tag nu. Jag är verkligen en periodare. Men nu längtar jag hem. Till spänningen och skräcken.

Kanske får jag göra ett paus i läsandet och söka tryggheten i detta:


Mina vänner som aldrig sviker! Min alldeles egna snuttenalle. 

Thursday, 20 February 2014

Kommer inte Koko till skogen får skogen komma till Koko

Igår plockade jag in lite skog till Koko. Granris, tallris, björkris, blåbärsris, lingonris.. ja, en himla massa ris - och ett par kottar.

På loppisen hade jag köpt en rund kudde av orientaliskt snitt, som påminde lite om en sådan där tung golvpuff, ni vet.. och la den i hagen utanför buren. Föreställde mig att han skulle bli infernaliskt glad och spendera dagarna i ända mediterandes på den där puffen. Jo, tjena. Han tackade mig med att göra det till en lyxtoalett.
Jag skurade och tvättade, plockade pluttar och använde sådan där sluta-kissa-här!-spray som man använder när katter missar lådan - och ställde i ordning den lilla meditationshörnan igen, så som jag tyckte att den skulle vara. Kände mig belåten med mitt tålamod och min pedagogik och gick och la mig för att sova.
När jag vaknade på morgonen så var det kiss överallt. På kudden och golvet ikring. Jag kände mig sjukt grinig. Liksom.. här anstränger man sig va'.. och vad är tacken?? Med sedan kapitulerade jag, accepterade att Koko valt hörnan till en toalett och ställde en liten toalåda där. Nu är vi båda överens. Han är himla bra, den där Koko. Men det känns lite som sådan där lapp-kommunikation som kan förekomma grannar emellan. Eller sådana där demonstrativa tysta budskap ni vet. Typ lägga felsorterad källsortering mitt på golvet i trapphuset. Han ba': jag bajsar på din kudde! Ge mig en toalett. Nu.

Apropå kissa på fel ställen, idag var en ytligt bekant inne på jobbet och ville låna toaletten. Jag satt gömd inne på lagret med surfplattan, bekvämt placerad uppepå en klädsäck. När han kom in verkade han så oerhört besvärad och vände nästan i dörren. Jaha, tänkte jag - han behövde göra nummer 2 och ville inte ha åhörare.. När jag gick ut efter en stund frågade jag om han inte ville gå på toa. Han såg lite obekväm ut och mumlade något som jag inte hörde och jag lät det vara. Långt senare gick han iaf in och när han kom ut erkände han att han trott att jag suttit på toa där i vår lilla kökshörna. Liksom.. vadå?? Trodde han att vi hade någon slags potta mitt på golvet på lagret?? Inte konstigt att han tvekade beträffande toabesöket.


Thomas tog den här bilden och aningens generad kan jag förstå vad han såg.. han har liksom sett mig bajsa. Ja, nästan iaf.. han måste ha varit alldeles förbluffad över min obryddhet. Himla märklig situation.


Tuesday, 11 February 2014

Koko.

Vi har fått en ny familjemedlem. Lite sådär ogenomtänkt. Fast genomtänkt har väl aldrig varit mitt starkaste attribut, om man tänker efter. Men nu är han här. Koko. Koko Kanin.

Det är lätt att föreställa sig att kaniner är väna, fluffiga och alltigenom rara varelser. Lite lätt ängsliga och med nerverna på utsidan. Sådan är inte Koko. Koko är skarp. Man ser honom aldrig så mycket som rycka i ett morrhår, oavsett vad som händer runt omkring. Han har redan satt sig i respekt hos katterna med sitt cool. Någon gång ibland har han fått sig en klolös hurring när katten blivit trängd - men Koko.. han blinkar inte ens. Han är Clint Eastwood i kaninkostym. En iskall blick och alltid redo på revolvern.

Tre gånger har han bitit mig. Ena gången låg han i mitt knä, jag hade lagt honom där och ville inte släppa iväg honom förrän han var lugn. Han slutade sprattla, jag släppte honom och bjöd honom på en morot - och jävlar vad tänderna gick!! Han åt med frenesi. Tänderna gick som en symaskinsnål: tugg-tugg-tugg-tugg-tugg. Blicken var kolsvart. Kaninen var förbannad. Mitt i knaprandet, avbröt han sig och högg mig i armen - med sådant uppenbart uppsåt! - och sedan fortsatte han äta. Det var som om ilskan och kränkningen bara låg kvar där i honom och var tvungen att komma ut. Han är rolig och jag ser fram emot att lära känna honom. Han imponerar på mig.

Så att kaniner är alltigenom väna är en villfarelse. Läser man på om kaniner så får man veta att det bor kallblodiga krigare i dem. Sätter man två hanar i samma bur slutar det inte sällan med att de kastrerar varann och i värsta fall.. att en av dem går döden till mötes.
Koko är en liten krigare. Jag såg det första gången vi träffades. Att det var någon bakom den där kaninblicken. En tänkare. Vaken, alert, tuff. Okuvlig.

Den här okuvligheten gör också att han kan ta sig in på omöjliga ställen. Inget hinder är för stort eller för trångt för Koko. Han hoppar som en gasell och kan göra sig platt och lång som en binnikemask - och jag blir GALEN. Favoritställena är förstås de där jag inte kan komma åt honom. I söndags var den lille rymmaren ute i flera timmar för att jag inte kunde nå honom. Det var lite stressigt. Såg framför mig hur jag skulle leva sida vid sida med en vildkanin som aldrig skulle låta sig fångas. En ensam revolverman på de stora vidderna, WANTED! by many - men den som alltid gäckar och slinker en ur näven.