Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 17 December 2014

kejsarsnittet.

Först och främst kan jag inte hålla inne jublet: VI FICK SNÖ!!! Och det är så rasande grant att jag känner ren och skär förälskelse varje gång jag blickar ut genom fönstret. Sitter i min nya divan alldeles intill fönstersprånget och skriver. Adventsljusen är tända (jag fuskar, har redan bränt ner ett tiotal ljus..) och någonstans under mig ligger en katt och snarkar - ett ljud minst lika hemtrevligt som en sprakande brasa. Just den här stunden är livet bara fint.

Vintern genom  ett annat fönster!
Taget i hästens stall för några år sedan. 
Men nu vill jag ta ett språng från rummets trygghet och prata om något annat. Mitt stundande kejsarsnitt. Och göra ytterligare en uppgörelse med vården.

Jag vill ha kejsarsnitt av flera orsaker - inte minst trygghetsaspekten. Jag vill ha kontroll, på alla de områden där jag kan ha kontroll. I och med att jag är ensam kändes det tryggt att få ett datum. Att åka till BB förberedd och utan dramatik. Att slippa ligga ensam när vattnet går och värkarna sätter igång.

Har förstått att en förlossning för många kan vara något av ett trauma - och det känns som min situation inte har några marginaler. Jag har inte råd att dra på mig ett trauma (om det kan undvikas) och sedan försöka, som första-gångs-mamma - med allt vad det innebär -  klara vardagen ensam med ett barn.

Jag vill också eliminera risken för förlossningsskador. Riskerna är dessutom större som äldre (jag är 41) och förstagångsföderska. Och dessutom som boendes i Stockholm.

Jag fick för ett par år sedan ett diskbråck i nacken som i princip slog ut all känsel i underlivet. Det har blivit lite bättre, men jag är fortfarande stum. Jag är inte riktigt i kontakt med min kropp. Den är trubbig. Det finns inget tingel längre. När jag får orgasm är det fortfarande som något som händer i ett annat rum. Som att lyssna på någons mummel genom en stängd dörr. Det är förstås en stor sorg för mig, och jag vill inte att min snippa ska behöva vara med om mer. Hon är tillräckligt skadad som det är.
Sedan har ju även nerverna påverkan på musklernas funktion - och med vaginal förlossning ökar man riskerna för inkontinens senare i livet med hela 44%. Det känns onödigt att utmana, eftersom jag redan har sämre förutsättningar än andra kvinnor. Har alltid hållit snippan i trim och jag vill verkligen inte förlora kontrollen över blåsan, skulle uppleva det som oerhört jobbigt.

Jag pratade med barnmorskan om mina funderingar och hon remitterade mig för några veckor sedan till en kirurg på SöS för att prata om kejsarsnittet.
Jag kom dit och hela samtalet blev ett enda långt himlande med ögonen och ett lobbyande för vaginal förlossning. Jag berättade allt jag skrivit ovan och hennes svar var typ: "Men det behöver ju inte bli så. Det kan ju gå jättebra." Jag.Vill.Ju.Inte.Chansa. Jag vill unna mig att göra det enkelt för mig, det här är tufft  nog som det är - och här är ett område där jag kan ha viss kontroll.

Hon stack ett informationshäfte i händerna på mig och sa : "Läs! och fundera en vända till." Hon skulle boka in ett kejsarsnitt första veckan i januari, men ville ändå träffa mig för ett uppföljande samtal 17 december - alltså idag.
Häftet hon gett mig var rakt igenom propaganda för vaginal förlossning. Vinklad och manipulativ statistik. Informationen var från 2008  - och behöver jag säga att det hänt mycket på forskningsfronten sedan dess? Kirurgen satt dessutom och ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att risken för inkontinens på lång sikt inte ökar vid vaginal förlossning. Jag har ju mycket svårt att tro att sjukhuspersonalen inte hänger med i forskningen - för de här studierna har presenterats via många forum på nätet och inte minst via sjukhusens egna sajter och i läkartidningar. Tycker inte om att bli manipulerad. Och att behöva fatta beslut på falska grunder. Det är min kropp. Mitt liv.

Så.. idag skulle jag dit igen. Har laddat i veckor och bestämt mig för att inte lämna något utrymme för förhandlingar. Jag vill ha kejsarsnitt. Punkt. Det gick bra. Hon accepterade mitt beslut, om än med visst missnöje. Sedan säger hon: "Oj, jag har visst missat att boka in dig, och jag vet att det är rätt uppbokat i januari redan". Ridå. Hör henne ringa till avdelningen: "Den 8:e, nionde eller tionde då?"
Är beräknad den 11:e och att ha tid tre dagar innan känns inte alls tryggt. Törs inte lita på Monterreys punktlighet. Normalt ligger planerade snitt 1-2 veckor innan BF.
När jag ifrågasätter det sena datumet säger hon: "Vi försöker alltid lägga datumet så sent som möjligt för att barnet inte ska få andningssvårigheter". Va? Tror hon jag är dum i huvudet? Jag går in i vecka 37 nästa vecka - och då räknas barnet som förlossningsfärdigt. Hon ljuger mig återigen rakt i ansiktet för att slippa ta ansvar för sin egen klantighet. Också säger hon: "Ja, sätter det igång innan och vattnet går - då är det ju bara komma in". Men det är just det jag vill slippa. Slippa förlossningsvärkar. Slippa stressen och få ligga med värkar och vänta på att bli inklämd för operation av stressad personal där tid finns. De har ju uppenbarligen fullt upp. Det blir en än större stress.
Ja, i värsta fall. Det kan ju också gå bra. Monterrey kanske håller tiden.

Men jag blir så less. Så less på hur lite en har att säga till om när det gäller ens egna kropp och ens liv. Hur lätt en blir överkörd och manipulerad. Jag vill känna mig lugn sista tiden, och just nu känner jag mig inte ett dugg lugn.

2 comments:

  1. Så hemska de är! Självklart bör man kunna bestämma över sin egen kropp. Jag har fött genom kejsarsnitt och vill göra det igen. Hoppas att du får den födsel du vill ha!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det hoppas jag med! Försöker få Monterrey att lugna ner sig.. det känns att hon börjar längta ut :) I natt låg jag med sammandragningar. Måtte, måtte hon välja att stanna kvar en stund till!

      Delete