Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 12 September 2014

ta en alvedon och vila.

För drygt två år sedan var jag gravid. Gravid med en annan Monterrey. Hen var oplanerad och ruckade min värld betänkligt. Hade aldrig på allvar föreställt mig själv som förälder och det var en tuff verklighet att ställas inför. Bara två dagar efter att ha blivit singel dessutom.
Jag minns hur jag ringde till mamma direkt efter det där extra strecket på stickan - så blekt, så blekt, fast ändå där. Ringde och grät. Mamma, jag är med barn. Mammas svar, förstås: Vad roligt! Du kommer bli en fantastisk mamma!

Minns förvirringen, rädslan, overklighetskänslan. Och: hur i helvete ska jag kunna fatta ett beslut? I min ålder? Veta att chansen kanske aldrig kommer igen.
En dag förflöt. Morgonen därpå vaknade jag av att jag instinktivt skyddade min mage från hoppande katter - då visste jag. Visste att beslutet redan var fattat - liksom utom mig själv. Kände mig nästan snuvad på beslutet -som om jag inte haft något att säga till om. Det fanns nå'n jävla morsa i mig som sa: JA! Äntligen.
Den där morsan stannade kvar i sängen och begrundade. Kände sig märkligt trygg i sitt beslut. Hon tittade i taket. Planerade barnrum. Höja sängen till loft - med barnkoja inunder. Barnkojan kunde vara styrhytten på en båt långt ute på vida havet, med fönster mot oändligheten och äventyret. Sedan kunde kojan bli ett beduintält i Saharas öken. Ett indiskt palats, i guld och klara färger. Eller en rymdfarkost i svartaste rymden och med stjärnor som enda sällskap. Sådant låg hon och tänkte på. Hur hon och Monterrey öppnade sin verklighet för nya världar. Nya äventyr. Upptäcksresande tillsammans. Hon föreställde sig närheten. Kärleken. Jag och du. Bara jag och du i hela världen.

När jag slutligen, och något omtumlad,  kom upp ur sängen, gjorde jag ett yogapass där jag grät från början till slut. En lugn och lycklig gråt. Det var något så jädra heligt över hela situationen. Tog en tre timmars promenad till mamma. Jag var så lycklig. Ville ropa till hela världen! Jag ska bli mamma! Minns impulsen att ringa till brorsan, för jag visste exakt hur glad han skulle bli. Han hade varit borta många år redan, trots det var impulsen så stark, som den naturligaste saken i världen. Minns att han en gång sa, liksom med eftertryck: Det är så rart med barn, Lotta. Han var ingen person av stora känsloyttringar och när något sådant här for över hans läppar visste jag att jag kunde multiplicera det med tusen. Det är rart med barn. Gånger tusen.

Tiden gick. Hormonerna var för jävliga. Kunde inte sova. Mådde pyton mentalt och fysiskt. Spenderade dagarna på soffan på jobbet. Orkade inte stå. När jag nått vecka 12 fick jag en blödning. Satt i soffan på jobbet och kände att något var gruvligt fel. For till akuten. Den unga läkaren presenterade en ung manlig praktikant och upplyste mig om att han skulle vara med på dagens undersökning. Ingen fråga. Hennes hållning var auktoritär och det fanns inget utrymme för protester, Jag var inte heller i skick. Sedan kom frågestunden:

Hade du sex igår?
Nej.
(suckar) Hade du sex i förrgår?
Nej.
(djupare suck) Har du haft sex senaste dagarna?
Nej, jag är singel.
Aha! Jag tror vi ska göra ett klamydiatest på dig.
Det är inte nödvändigt, jag är testad.
Det är lika bra ändå.

Kände mig dum. Missförstådd. Förödmjukad. Smutsig.

Ultraljudades och fick se en högst levande och livlig liten unge på skärmen. Läkaren och praktikanten pratade över mitt huvud. Pekade på saker på skärmen, yttrade obegripliga teknikaliteter. Jag grät. Kände mig utsatt, rädd och liten. Frånkopplad. Men sedan vände de sig till mig och sa: det är inget fel. Barnet lever, allt ser bra ut. Fick ett par bilder stuckna i handen med orden: normalt brukar vi inte ge sådana här. Tack, tack.

Åkte hem, Dagen efter fick jag våldsamma smärtor. Ringde sjukvårdsupplysningen. Ingen fara, du är ju ultraljudad. Ta en alvedon och gå och vila.
Smärtorna höll i sig. Stegrade. Blev snudd på outhärdliga. Jag ringde upprepade gånger, mer och mer förtvivlat: FINNS DET INGENTING JAG KAN TA FÖRUTOM ALVEDON?? ÄR DET HÄR VERKLIGEN NORMALT?? Varje gång, nästan snorkiga svar. Som om jag bara var jävligt hungrig på medicin. Kände mig uppläxad. Dum. Ta en alvedon och vila. Det här pågick nästan en vecka. Jag hade tre stolar uppställda i vardagsrummet, en av dem en solstol. Spenderade dagarna med att vandra mellan dessa sittplatser. Obekväm överallt. Grät och kved. Flåsandades. Vaggade. Exet höll mig vid liv. Pratade med mig nästan hela dagar i sträck. Höll mig sällskap, tröstade, distraherade. Hade det inte varit för honom hade jag förmodligen blivit galen.

Sedan kom det riktiga värkarbetet igång. Ringde igen, frågade: Får jag komma in?? Fick en suck till svar. Återigen en överlägsen attityd. Lilla gumman. Är du så orolig så..
Åkte in och hade så ont att jag skrek. Kunde inte sitta, inte stå, inte vara still. Fick komma in på ultraljud. Barnet låg stilla på skärmen. Vid det laget kunde jag inte bry mig. Jag ville bara att det skulle vara över. Ta bort det bara, jag orkar inte mer.
-  Jag får inte göra något förrän döden är bekräftad av en annan läkare, upplyste mig läkaren.
Problemet var bara att den andre läkaren var på middagsrast. Så där låg jag. Fast i gynstol. Utan smärtlindring och ville bara dö.
Barnet var dött. Hade fastnat i livmodertappen - vilket hade satt igång värkarbetet. Fick morfin. Den lättnaden. Ro efter en veckas helvete - det var det enda jag jag kunde känna i det läget. Blev inlagd. Fick svälja tabletter som skulle sätta igång utstötningen. Jag fick mängder av lugnande. Låg vaken hela natten i tyst vila. Kände inget. Tankarna vandrade utan att göra mycket väsen av sig. Jag såg månen vandra i samma fason över Södermalm. Höll igen. Ville inte släppa.
Morgonen kom. Fick nya tabletter. Gick på toa och liksom gav upp. Släppte ut det. Rakt i ett bäcken. Det kändes som ett pärlband som rann ur mig. Kunde inte låta bli att titta. I allt blod låg en liten bubbla och flöt. Som en snöglob. Med ett alldeles fullkomligt litet barn i. Det var så surrealistiskt. Som jag fick se något som inte var för mig att se. En blick in i en annan värld. Mitt barn. Min framtid - som aldrig blev. Vackert, sorgligt och fascinerande.

Idag kom allt det här över mig när jag läste det här blogginlägget av When Darkness Falls - om hur hon blir nekad febernedsättande på akuten. När hennes upplevelse ifrågasätts och hon inte får ta ställning själv. Senare idag pratade jag med min lillasyster - som också blivit nekad smärtlindring. Ta en alvedon, liksom - när hon haft sådana smärtor att hon knappt kunnat ta sig till badrummet för egen  maskin. Den subjektiva upplevelsen ifrågasätts - eller förbises helt. Det där omyndigförklarandet alltså. När bestämmanderätten till den egna kroppen upphör. Att inte bli tagen på allvar och lyssnad på.

Idag drar jag mig till det yttersta innan jag besöker sjukvården. Har totalt tappat förtroendet. Vill inte komma dit och bli ifrågasatt. Som att gå till skolan utan att ha gjort läxan. Det är åt helskotta. Vården är åt helskotta. Var tog mänskligheten vägen? Lyssnandet? Respekten?
Mina senaste kontakter med vården har jag känt mig som ett besvär. En kostnad. En siffra och något en vill bli av med. Och alltid ovälkommen.
Jag har blivit ett paket, som slussats runt. Ingen vill ta ansvaret. Ingen vill ta kostnaden. Journalen sitter klistrad på paketet som en innehållsförteckning. Paketet behöver inte ens öppnas. I min journal har en läkare - utan vidare undersökning - bestämt sig för att mina nervbesvär är psykosomatiska. Trots bevis från magnetröntgen och tester.  Bevis att mina nerver löper genom en mycket smal kanal. Jag gjorde misstaget att börja gråta i undersökningsrummet. Jag var så frustrerad, så rädd, så trött. Läkaren spände blicken i mig. Såg att hon där och då bestämt sig. Blicken forskade och det fanns något som nästan triumferade i den; Har du varit deprimerad senaste tiden? Varit med om något svårt? Nu ligger det där i journalen. Bekvämt att luta sig mot för alla framtida läkare. Jag är inbillningssjuk. Deprimerad. Tänker att den där journalen kan bli min död. Ta en alvedon och vila.


7 comments:

  1. Fy fan vad hemskt! Att det kan få gå till sådär!
    Bara så du vet, du har rätt att spärra information i din journal, eller hela journalen. Förmodligen krävs det lite kamp (som vanligt) men du har rätt till det!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för din kommentar. Det vore ju himla skönt att bli av med. Nu ligger ju journalen öppen för nästan alla instanser. Min sjukgymnast och min kiropraktor har också tillgång till den. De måste ju fråga innan, men jag har något väldigt lydigt i mig och har svårt att säga nej. Och varje gång bränner skammen i mig. Det är ju en ganska stigmatiserande diagnos att ha i sin journal. Jag ska definitivt kolla upp detta! Tack igen!

      Delete
  2. Läser och känner igen mig i instinkten att beskydda magen. Där ens högst älskade barn ligger.
    Jag grät och av lycka i början att du blev så lycklig!
    Så fortsätter jag läsa... smärtan i mig blir på påtaglig att det känns som kroppen ska spricka.
    Ursäkta mitt språk nu, men FY FAN för så vidriga människor som du vände dig till för få hjälp , för det är just deras uppgift inom vården att Hjälpa! Nä jag kokar av ilska av hur de behandlat dig. Fy fan! De har inget inom vården att göra så ignoranta människor.
    Sen har jag inga mer "snälla" ord att säga om dem. Hoppas de förlorade jobbet!

    Måste säga att du är stark som överhuvudtaget stod ut med smärtan och så länge! Jag vet smärtan vid förlossningen när det gäller livmodertappen. Men så länge att ha den kan jag inte föreställa mig! Det går inte även fast jag försöker.
    Herregud vad du är stark!

    Har själv varit med om att barnet somnat in i magen. Den sorgen att ta sig igenom är fruktansvärt jobbig i sig.
    Beklagar så mycket av hela mitt hjärta!

    Vill ge dig en kram för din styrka och för förlusten!
    Stor kram! / I

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för din fina kommentar(er)! Och för kramen. Och jag beklagar att du också fick förlora en ofödd. Det är tufft. Jag är återigen gravid och har betydligt svårare med anknytningen denna gång. Det är som om jag går i beredskap (har haft några missfall emellan dessa graviditeter också). Törs inte lita på att det går vägen - trots att jag idag har en rejäl bula och ett MYCKET livligt litet barn i magen :) Men så fort det blir lite tyst därinne eller känns lite konstigt fryser jag till is och tänker att det är över. Igår ertappade jag mig själv med att ideligen gå och klappa och smeka bulan - så bortom tanken och medvetandet pågår anknytningen ändå. Att vara gravid är en märklig upplevelse. :) Kram!

      Delete
  3. Förlåt!!! Insåg att jag inte läste hela inlägget!
    Nu hittar jag bara inga ord....helt stum av förtvivlan över vården som de behandlat dig, din syster och andra.
    Det är Inte acceptabelt på något vis! Nog för jag visste det är illa inom vården. Men så här illa fanns inte ens i tankarna!
    Vad fan i hela jävla helvete är det för vård? Det kan inte ens kallas vård!

    Och såg nu kommentaren om spärra journalen, det låter bra och tycker du absolut ska göra det i fall de bemöter dig bättre av det!

    Men jag tycker bara det är så totalt hemskt att man ska behöva göra det alls. Det är de inom vården som ska göra om och göra rätt!
    Men det är väl för mycket begärt av puckon med träskpölar till hjärna....


    Kram! / I

    ReplyDelete
  4. Fruktansvärt vilken behandling, och gripande skrivet.

    Jag gick igenom ett missfall för över ett år sedan och det var skrämmande hur lätt det tas på, där låg jag och födde ut mitt döda barn, ingen tröstade mig, istället blev jag hemskickad minuterna efteråt. Barnet är ute nu, tack och hej, ha det så fint! liksom. Hemskt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja, fy fan. Det är hemskt. Känner igen det du skriver. Jag låg ju kvar över natten, men när jag försökte prata om det morgonen efter möttes det bara av en stängd dörr. Fanns inte tid att låna mig ett öra ett par minuter eller att ge ett snällt ord. Tack och hej bara.
      Ledsen för barnet, visste inte :( Så lätt att avhumanisera och bagatellisera det där fröet - men det är så himla mycket drömmar och förhoppningar investerade. Ryms ett helt liv däri. Ett helt universum. Det glöms helt bort. Kram på dig.

      Delete