Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 4 July 2014

ultraljud och grubblerier.

Det går sådär med bloggandet, som ni kanske märker. Känner ingen inspiration. Kanske är det sömnlösheten. Min gravida vana trogen så ligger jag vaken om nätterna. I stort sett varje natt vaknar jag klockan två och kan inte somna om. Men då skriver jag faktiskt. Fast bara i huvudet.

Har en ledsenhet i kroppen idag. Kanske är det post ultraljudet jag gjorde igår. Oroa er inte! Allt ser toppen ut. Men det blev liksom verkligt. Ett barn. Jag ska bli mamma. Och troligtvis till en liten pojke. Kanske är det det där sista som gör mig mest nervös. Det känns så svårt.
Jag vill att min barn ska få vara barn så länge som möjligt. Bara barn. Inte pojke, med de förväntningar som kommer med. Jag vill premiera mjukt och snällt - inte tufft och hårt. Färgglatt och kul, inte svart, grått och döskallar. Jag vill ge en motpol till allt det där andra han ändå kommer utsättas för utom hemmets fyra väggar. Ge honom större utrymme att få vara den han är - utan att tvinga in i någon slags våldsförhärligande macho-norm.
Jag vill att mitt barn ska växa upp i en värld med massor av kvinnliga förebilder. Jag hoppas att han ska finna goda vänner och systrar i flickor. Att han ska få vara könsblind så länge det är möjligt.

Jag vill att min pojke ska växa upp till att bli en empatisk person, med tillgång till sina känslor, hela spektrumet. En person som vågar gråta, vågar vara nära och vågar visa sig svag. Som kan kommunicera vad han känner. Jag vill att han ska få vara varm, mjuk och snäll. En hel människa.

Så det sitter jag här på morgonkvisten och funderar på. Och känner mig nästan lite modstulen. Hur fasen ska en bära sig åt? Jag vill inte att min son ska hamna i den här kulturen. Som Oxhen också skriver om här. Tanken gör mig alldeles skräckslagen. Vad händer med dessa pojkar som så tidigt i livet lär sig dessa mönster och strukturer? Att det är okej att begå övergrepp. Jag minns själv hur det var i grundskolan, om än inte så tidigt som i andra klass. Och så här i efterhand; hur skrämmande normaliserat det var. Blir otroligt ledsen av att läsa kommentarsfältet hos Lady Dahmer, alla dessa erfarenheter som delas av så många tjejer. Och att ingenting har förändrats, min känsla är snarare att det är värre idag, att det krupit längre ner i åldrarna.

Annars då? Tja. Inte mycket. Hormonerna har lugnat ned sig. Jag är betydligt snällare och gladare nu än för några veckor sedan. Så sabla skönt. Däremot förvandlas jag till en rabiat älgko varje gång någon av katterna springer eller hoppar i närheten av min bebismage. Då viner de genom luften - för mina reflexer är inte snälla. Och jag skäms. Bisarr, den där beskyddarinstinkten. Bäst jag skaffar mig en t-tröja: Rör inte min mage. Är dock inte helt säker på katternas läskunnighet.

Igår var jag då på mödravården för ultraljudet, och jag var skräckslagen för att det skulle visa på att något var fel. Jag mådde ju för bra liksom. Mina andra graviditeter har varit vedervärdiga, och varje gång har jag undrat; hur i helvete ska jag överleva nio månader av detta?? Trodde jag skulle vara tvungen att gå omkring i en psykotisk zombie-tillvaro hela tiden ut - och jag var fullkomligt övertygad om att amningspsykosen skulle komma som ett brev på posten efter nio månaders helvete. Men det är en underbar insikt att upptäcka att det GÅR att må bra och vara lyckosamt gravid! Heja!

Ultraljudet då? Så himla vackert. Tårarna rann ymnigt, kunde inte hindra dem. Där på skärmen låg en alldeles perfekt och underlig liten varelse och sov. I allra högsta grad levande och fullt utrustad med allt hen kunde tänkas behöva. Till och med en snopp visade det sig. Läkaren väckte det sovande barnet genom att trycka lite pulserande på magen- och oj vilken vild bebis! Han gjorde kullerbyttor! Så himla fint.


Här ligger han då och sover. Lille Innes. 

Kullerbytta! Vilken show-off. Kolla vad jag kan, liksom..

Jag är alltså i vecka 13 nu. Största faran för missfall är förbi och barnet är till synes helt friskt. Barnet är stort som en persika och kan nu klia sig, suga på tummen och motionera. Barnet börjar uppfatta ljud. Och kan le och rynka på pannan! Det är ju gott att barnet kan markera glädje och missnöje därinne i mörkret! 
Mamman då? Jorå. Midjan har försvunnit och jag har en påtaglig bula på magen. "Oj, det här var en rejäl livmoder", utbrast läkaren igår när hon tryckte på magen. För en ovetandes ser jag nog inte gravid ut, mer som någon med jävligt mycket gaser. Men jag mår påtagligt bättre. Mår inte så illa längre. Däremot är jag tröttare i kroppen - och det blir ju inte bättre av att jag inte sover. 

Nu ska jag göra ett långt kundaliniyoga-pass. Jag är biten. Älskar det. Så rofyllt, meditativt och skönt. Och jag mår alltid så mycket bättre efter. 

Så, det var en liten uppdatering. Gör så tråkiga inlägg nuförtiden. Förlåt!







2 comments:

  1. Jag är så jävulskt glad för din skull!!! Nu sitter jag å lipar glädjetårar!

    ReplyDelete