Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 9 July 2014

processar och förbereder.

Idag när jag såg mig själv i spegeln blev jag nästan rädd. Jag har gått in i vecka 14 och min mage har på bara ett par dagar blivit enorm. Går inte att ifrågasätta. Jag ser gravid ut. Dels kanske för att magen börjar krypa uppåt. Och läser en på om vecka 14 så står det överallt att det här är veckan då graviditeten börjar synas.
Jag vet inte varför - men jag fick någon slags panik. Jag kände mig nästan invaderad. Lite som när katterna först kom hit och jag tyckte det var så oerhört jobbigt hur de bara svassade in här och tog plats. Lade sig i soffan som om det var den självklaraste saken i världen. MIN soffa. Jag var oerhört provocerad och upplevde det som ett intrång. Kändes liksom olustigt.
Nu är det någon annan som har gjort intrång. I min kropp! Och i mitt liv. Kroppen förbereder sig och förändras i en rasande takt och bortom mitt inflytande. Det är faktiskt nästan lite läskigt. Som om jag är tagen i besittning.

Såklart önskar jag inget annat, men då och då får jag de här doserna av panik - för jag har ju ingen aning om vad som väntar. Det är väl en del av processen antar jag. Kanske hade jag känt mig tryggare ifall jag haft någon att dela allt det här med, för det är liksom lite för stort att bära själv. Jag behöver någon att växelverka med. Som kan lugna mig när jag svajar och som jag kan försöka ge trygghet i en motsatt situation. För jag tror jag behöver båda delarna. Få vara både trygg och livrädd. Ta ansvar och falla. Nu är det bara.. ensamt. Jag vågar inte riktigt ta i de stora känslorna, vågar inte erkänna rädslan. Behöver någon som tar emot och håller upp.
Dessutom blir allt lite diffust för jag har ingen jag vill prata om det med. Ja, förutom du då, kära blogg. Fast du säger inte mycket. Inte heller lägger du en varm hand på min mage. Eller delar min nyfikenhet och längtan. Eller skräck för den delen. Det är en väldigt flummig och dubbel tillvaro.

Har grym träningsvärk idag. Hittade muskler igår på sjukgymnastiken som jag inte visste om att jag hade - och som jag tror kan göra mitt liv oändligt mycket lättare. Det var liksom en uppenbarelse. Precis de musklerna som har saknats - och nu när jag har identifierat dem är det väldigt mycket lättare att hitta en bra hållning. Jag har tänkt helt fel genom åren och gjort allt med så mycket spänning och motstånd. Känner mig hoppfull!
Har känt mig lätt stressad över skicket min kropp varit i - för jag vill så gärna bära ett sjalbarn. Jag vill ha nära, nära. Känna andetag, hjärtslag och värmen från den lilla kroppen. Mest hela tiden. Skulle bli oerhört frustrerad om kroppen ställde sig i vägen. För det här känns viktigt.  Så nu ska jag bli stark.

Så.. vecka 14..
Barnet är nu stort som en knytnäve (svindel!!) och börjar öva sig på att andas. Och har blivit helt fjunigt, som en liten kattunge! Barnet rör sig mindre ryckigt och blir mer smidig och stark. Tydligen rör de sig på ett sätt som nästan liknar balett! Han reagerar nu på smaker och dricker mer eller mindre utav fostervattnet - efter tycke och smak. Roligt!

Undrar om han gillade chokladen jag åt igår.. 



Min mage. Visst är det sjukt? Jag har ändå
inte gått upp mer än något kilo, det handlar
bara om att byta form än så länge -
inte växa. 


No comments:

Post a Comment