Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 10 July 2014

jag blottar mig. om ätstörningar, kroppsnojjor och graviditet.

I morse hade en gravid facebookvän postat denna artikel - om en mamma som 8 veckor efter förlossningen kämpar med tillvaron för att hon inte längre känner sig vacker och sexig. Hon känner sig inte bekväm att visa sig naken för sin man och funderar på om hennes "sexy" någonsin kommer tillbaka. Men hon har kapitulerat inför faktumet att det tar tid att komma i form - men lägger fokus på makeup och naglar - för skönheten är viktig för självkänslan. Min facebook-bekanta kunde totalt relatera. Hon väntar sitt första barn och jag tror inte hon har kommit mycket längre än jag i graviditeten och hon går på gymmet så mycket hon hinner och smörjer sin mage med feta krämer för att undvika bristningar. Hon oroar sig.

Det här triggade igång något hos mig och jag önskar innerligt att jag inte hade klickat på den där länken. Jag hade hoppats på en annan utgångspunkt. En analys. En tröst och ett hopp och ett jävlaranamma. För jag skulle ljuga om jag sa att jag inte själv oroar mig. Inte själv kämpar med förändringen. Jag sitter här i mina träningskläder och skulle gå upp och göra mitt två-timmars yoga- & träningspass jag försöker göra varje morgon. Visst, det handlar om välbefinnande och att förbereda sig inför graviditetens vedermödor och senare att orka och kunna bära ett barn. Men jag skulle ljuga för mig själv om jag inte också erkände att det har lika mycket med den där andra biten att göra. Att inte duga. Inte kunna stå ut med bilden i spegeln. Inte vara liggbar. FÖR JAG OROAR MIG UTAV BARA HELVETE. Och det är en sådan skam.

Är det verkligen vettigt att vi mitt i våra graviditeter - med allt vad det innebär - ska oroa oss ifall vi kommer vara sexiga nog åt våra män efteråt? (nu har jag då ingen.. men oron är där ändå. Rädslan att min post-gravida kropp kommer kättja mig till evig ensamhet, att inte duga.). Så inför allt nytt så ska oron för delad magmuskulatur, slapp hud, övervikt och hängbröst också finnas. Sådant jävla felfokus. Kan våra kroppar bara få vara ifred? Bara vara kroppar? Med alldeles fantastiska funktioner - som t ex ATT SKAPA LIV. Kan inte det vackra få finnas i funktionen? I det där jävla miraklet som ju faktiskt kroppen - och inte minst ett nytt liv - är?

För en tid sedan frågade jag runt bland mina väninnor ifall de kände sig bekväma att traska runt nakna inför sina män. Jag frågade säkert ett tjugotal och i stort sett alla svarade nej. Det är åt HELVETE. Jag är själv en av dem. Aldrig - inte ens som ung - vågade jag lita på att min kropp var god nog. Hur många män känner att de måste krypa och gömma sig? Känner sig inte fina nog åt sina flickvänner? Hur många män backar ut från sovrummet för att de inte vill visa sin bakdel? Hur många män funderar på hur de ser ut under en sexakt? Om vinkeln är för osmickrande?
Jag blir så ledsen. Varför är kvinnokroppen alltid i fokus? Synlig, var vi än rör oss. Vi är alltid beredda på en granskning.
Varför är vi aldrig goda nog? Varför är våra kroppar alltid föremål för förbättring? Jävla renoveringsobjekt. Alltid finns det något att fixa till.

Jag är själv en jävligt ätstörd person. Det är inget jag talar högt och brett om, men jag tänker att det är något som förtjänar att komma till ytan. Det är så skrämmande vanligt, men ingen talar om det. Vi går bara i tysthet och stoppar våra fingrar i halsen, låter bli måltider, övertränar, smygäter.
För en tid sedan skrev en bekant till mig på facebook och ville ha bantningstips - för hon hade sett mig gå ner i vikt snabbt. Jag har inga bantningstips. Jag är ingen bantningsguru, jag är ätstörd. Jag visste inte vad jag skulle säga, men sedan sa jag just det: jag spyr. Har perioder då jag lägger mig på tom mage varje kväll. Sedan har jag perioder då jag inte spyr, men lever på ca 500 kalorier/dag. Sedan har jag perioder då jag frossar och inte bryr mig. Låter viktökningen komma i en rasande takt, sprungen ur ett självhat. För mig har det varit den värsta självbestraffningen - att låta mig bli tjock. Varenda kilo på min kropp är ett misslyckande.
Ni hör, jag är inte frisk någonstans. Och mitt i allt det här sitter jag och är gravid och vet att det här är något som måste arbetas bort. Jag vägrar låta detta vandra vidare till mitt barn. Jag vägrar bli en morsa som nyper mig i hullet. Som bantar. Kroppsnojar. Jag vill visa en morsa som fattar sitt värde. Som går rakryggad ut i världen och tar plats. Barn lär sig genom att iaktta. Jag vill att mitt barn ska få vara fri från allt detta så långt det är möjligt. Fri från skönhetshets. Inte finna sitt värde i komplimanger och utseende - utan i vilken fantastisk och fin person hen är. Alldeles perfekt precis som hen är.

Så jag sitter här i mina träningskläder och gråter när jag skriver det här. Jag är så trött. Den där artikeln drog igång hela maskineriet hos mig. Nyvaken och helt off guard. Kan jag bara slippa bli påmind? Jag tänker att vi alla har ett stort jävla ansvar här. Kan vi bara sluta prata om våra kroppar i termer om förbättring? Sluta nypa oss i skinnet och klaga på hur tjocka vi är? Sluta påpeka någons viktnedgång, i synnerhet i samband med en komplimang? Det går inte att skydda sig, budskapen finns överallt. På nätet, varenda löpsedel, reklam. Kan vi bara - mellan oss - låtsas att kroppen inte finns? Att vi bara är personer? Det skulle vara så jävla fint. Och sedan komma ihåg - vi vet inte vem det är vi har framför oss. Vad den personen kämpar med. En liten, harmlös kommentar kan vara nog så triggande för någon som är ätstörd.





Och sedan ett litet bloggtips på temat; här skriver Lady Dahmer om rätten att vara ful.


No comments:

Post a Comment