Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 4 April 2014

..och mina höfter gungade som ferdinands mammas

Första gången jag blev utbjuden på dejt var jag 14. Det var en varm sommardag och jag och min kompis Anna promenerade hem från badet. Jag bar en lång, vit ärmlös klänning som jag älskade. Midjan var nedhasad. Runt om höften satt ett brett knytband och ryggen hade en dragkedja ner till knävecket.

Vi gick där och småpratade på gångvägen när det plötsligt dyker upp ett par cyklister bakom oss. Det är ett par killar i nian. Jag har hört rykten om att en av dem är intresserad av mig. Jag vill minnas att jag började vagga fram lite sådär nonchalant.. som ferdinands mamma ungefär, låtsat oberörd av dem:


                                    


Jag försökte vara cool, fastän hjärtat bankade frenetiskt av upphetsningen. Upphetsningen fattar jag inte. Det räckte liksom med att han var kille och lite äldre. Tyckte då rakt inte han var snygg & dessutom ungefär lika festlig som en skiva Wasa-knäcke. Utan smör. En vedervärdigt bakfull dag.

Så han kom där på sin cykel - och meningsbytet gick ungefär så här:

- Tja! Ska vi gå på bio nå'n kväll? (han)
- Kan vi väl.. (lotta) - svaret lika nonchigt som ferdinands mammas rumpa. Eller ett hubbabubba-tuggande med öppen mun.

Så var det bestämt. Killarna cyklade vidare och jag var så upphetsad att jag knappt kunde gå. Jag var pirrig och full av fnitter. Tills jag kom hem..

..för då gjorde jag något liknandes det här:



Jag kastade mig ängsligt framför spegeln för att få se hur jag såg ut. Hur han hade sett mig. Chocken och förödmjukelsen var fatal - för när jag vände mig om såg jag att jag hade glömt att dra upp den långa, långa dragkedjan bak. Hela stjärten kikade ut. Ja.. klädd i trosor då., men ändå.
Det finns ingen skam större än tonårsskammen. I synnerhet inte när en äldre kille är inblandad. Som dessutom vill ta ut en på dejt. Jag ville dö.

Dejten blev en historia för sig. Fick höra på omvägar att han egentligen ville bli tillsammans med min bästis - men att hon var för snygg för honom. Oskön insikt. Mitt sätt att handskas med det?
Jag klädde ner mig totalt. Kunde han tänka sig den fula kompisen skulle han få den fula kompisen.
Hade illasittande, grå bredrandiga manchesterbyxor och hade lånat brorsans trasiga, alldeles för stora och extremt fula skinnjacka från tidigare 80-tal och som nu mest användes vid markservice. Som vid vedhuggning och grävande utav avlopp och sånt.
Som krona på verket bar jag en cerise basker lite på snisken - i kombination med en grön- och rödrutig herrhalsduk. Det fanns ingenting förlåtande i den outfitten. Inte bara var den makalöst fel och ful (helt utan att vara kul, det fanns verkligen ingen humor i den) - men den var galen. Lite som om om jag blivit klädd av en fyraåring eller en senildement.

Om det finns tillfällen i livet då jag överraskat mig själv - så är det här ett av dem. JAG.KAN.INTE.FÖRSTÅ att jag gjorde det. Och på något sätt känner jag mig lite stolt över den där 14-åriga Lottan. Önskar jag vore lite mer som hon idag. Kära lilla Lotta.



No comments:

Post a Comment