Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 26 April 2014

mormor och kärleken.

Idag är det tre år sedan mormor lugnt vandrade vidare till andra sidan. Dagen hon for in till sjukhuset lagade hon mat som vanligt, diskade och plockade undan. Torkade av bänkar och återställde köket skinande rent - som alltid. Sedan la hon ifrån sig trasan och sa; "Så, nu ska jag ringa efter en ambulans." Hon var ball, mormor.  
Hon lämnade efter sig en frys full av hemlagat. Vilken gåva! Mamma var där och åt mormors sista kålpudding och grät. Mormor var makalös på att laga mat och hennes köttbullar skulle jag kunna plocka ut bland en miljon köttbullar tror jag! Smakade som ingen annans. Saftiga, stora och vansinnigt goda! Så morfar kunde fortfarande njuta av hennes kärleksfulla matlagning ett tag efter hennes avfärd.

Ett par dagar innan mormor dog gjorde hela hennes familj ett besök på sjukhuset. Till och med på dödsbädden skojade hon med oss alla. Kastade slängpussar till alla i rummet och fnissade. Stark, klok och rejäl. Och så charmig. Hon var rolig, mormor. Och jag ser mycket av det där knasiga i min mamma. Mamma upphör liksom aldrig att busa och vara barnslig.  

Hon var mån om att ha alla intill sig den där dagen på sjukhuset. Bad efter oss, en efter en. Upprepade våra namn. Liksom rabblade: Niklas, Karin, Fredrik, Lotta, Kenta, Hanna.. Hon verkade nästan lite full. Och med det där leendet. Nöjt och spjuveraktigt. Som om hon ruvade på världens bästa hemlighet. Hon älskade att vara i centrum. Till och med i en sådan här situation. Eller så ville hon ta ansvar. Se till att vi mådde bra och var glada. 
Jag ville inte gråta därinne, men jag läckte som ett såll och skämdes. Betedde mig som om jag redan stod på likvaka. Men jag kunde inte hålla det inne. Kände mig så dum, det sista jag ville var att lägga ytterligare ett ok på hennes axlar. 
Det sista hon sa till mig var: Gråt inte Lotta, det gör mig så ledsen. Och nu när jag skriver det här börjar jag grina igen. 

Svårt och otroligt vackert var det att se mormor och morfar tillsammans där på sjukhuset. 
Vi fick se hur de nästan desperat tog i varann, pussades och hyllade varandra. "Du måste se på mig, Nils", sa mormor. Morfar gjorde sitt bästa för att hålla ihop, men ibland krackelerade han och sa: du får inte lämna mig, min lilla gumma.

Min hövding, sa mormor, jag vill inte lämna dig.
Vi slår följe, sa morfar.

Och så föreställde jag mig att det skulle bli. Har alltid tänkt att det skulle bli så, dör den ena följer den andre efter. Har aldrig sett två personer vara så fina och nära varann. De blev liksom levande i den andres blick. Börjar lysa och spraka. Båda i stort sett döva, men nog hörde de varandra.

Morfar tog det förvånansvärt bra. Han hade blivit religiös sista åren, till den grad att mormor nästan blev svartsjuk på "den där Jesus", som det plötsligt pladdrades så mycket om. Om man kände min morfar skulle man förstå hur märkligt var. Plötsligt behövdes inte brännevinet längre, "för man är glad ändå.. man har ju Gud"! - som han snusförnuftigt upplyste min syster Helena om (han var ingen alkis, men festsöp gjorde han). Men vi var alla glada för hans tro när mormor gick bort. Han var så förvissad att de skulle mötas igen och verkade ta det hela med ett accepterande. 

Men sorgen handlar mycket om att göra bokslut. Mamma var hos morfar mycket i början och hon är makalös på att öppna samtal. Morfar mindes, vände på och gick igenom allt. Det som varit bra och det som varit mindre bra. Tydligen var han otrogen någon gång på 50-talet och mormor och morfar var nära att skiljas - men de lyckades lappa ihop. Kärleken mellan dem tvivlar jag aldrig på. Den vackraste kärlek jag sett.

Mormor var fantastisk. Hon hade slitit hela livet,  tog hand om sin mamma (som hade jättesvår reumatism) redan som 4-åring och fortsatte göra så till gammelmormor dog som 80-åring. Fyra egna barn. Jobbat hårt. Aldrig har jag hört henne klaga. Och alltid har hon haft nära till skratt och humor. Älskade mormor. Önskar jag vore av samma virke. Och jag är så glad att hon lite, lite lever vidare genom mig - för visst delar vi några kromosomer? 

Nu har morfar slagit följe. Jag föreställer mig att de sitter tillsammans, alldeles tillfreds. Fårordiga, stoiska morfar och skojfriska, sprudlande mormor. De flörtar, byter blickar som rymmer tusen ord och lever i sitt alldeles egna universum. Förbundna. För alltid. 



No comments:

Post a Comment