Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 20 July 2013

Hon blommar i desperation.



Häromdagen på jobbet (jobbar extra på ett varuhus under sommaren), kom en medelålders man till min kassa för att betala. Med sig hade han en flaska vatten:

- Den här tänker jag inte betala för, det är bara kranvatten som jag hade med mig! sa mannen lite kort.

och sedan fortsatte han upprört:

- Jag har tagit med det för att vattna orkidén i caféet, JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!! Dom sköter ju inte om den! Nu står hon där och blommar, fastän bladen bara slokar. De gör så när de håller på att dö, för att kunna fortleva.

Tyckte det var fint. Att blomma i ren desperation. Att ge sina sista andetag till livet. Och hoppet. Och mannen, så uppenbart upprörd och ledsen. Med respekt för liv. För en blomma.

Monday, 15 July 2013

Att göra en storebror.


Kärleken menar att barn är som fyllon (vilket fick mig att minnas den här härliga filmen) – och jag kan delvis hålla med. De har åtminstone den där gränslösheten som drabbar vissa fyllon. En spärr som saknas. Kroppen är fri. Ingenting är omöjligt. En klarar allt, vill massor och kan fascineras av nästan vad som helst. För några veckor sedan fick jag bevittna något så fint, så fint.

Vi hade barnen med oss på baksidan och skulle grilla. Det var bara vi på gräsplanen och kidsen sprang runt och fnulade i väntan på maten. Plötsligt dök en pojke upp. Han klättrade upp i trädet bakom oss, kanske väldigt medveten om pojkarna som var med oss, kanske helt omedveten.
Jag såg storebror upptäcka främlingen och röra sig i trädets riktning med fokuserad målmedvetenhet. Jag minns att jag tänkte uh-uh. Blev nervös. Undrade vad som skulle hända. Hur skulle han bli emottagen?

Han klättrade upp i trädet som om det var det självklaraste i världen. Han klättrade högt. Sedan stod han där och man såg en liten, liten osäkerhet hinna ikapp honom. Han pillade lite i barken. Låtsades oberörd. Sedan kom orden. Försiktiga och sökande. Tror inledningen var  ”Har du spelat Minecraft?” och såklart hade han det, trädklättrar-pojken. De fann något att mötas kring! Sedan for det ord i luften som -för en dinosaurie som jag – var rätt obegripliga. Det pratades om ivrigt om creepers, zombies, vapen. Grunden var lagd. Snart var även lillebror med i trädet, och bara kort därefter var alla engagerade i ett demokratiskt kojbygge. De byggde så fint, lyssnade på varann, planerade och kom överens.Och jag förundrades.

Allt var liksom organiskt. En befruktning. Två celler som bara smälter samman och bildar en organism. En vänskapskropp.
Jag är så himla glad att jag fick se det där. Det gjorde mig rörd, glad och hoppfull. Tänk om vi vuxna kunde ha kvar lite av det där. Tänk om vi kunde vara lite mer organiska, mer mottagliga. Våga mötas utan rädslor och utan att slå vakt om oss. Min lillasyster är lite så. Öppnar famnen- nyfiket och generöst. Jag beundrar henne oerhört för det. Älskar henne för det. Tycker det är en sådan himla fin egenskap.

Igår fick jag sluta tidigare på jobbet och blev så lycklig för den extra lediga timmen jag skulle få. Busshållplatsen ligger en lång promenad bort, jag gick dessutom vilse på vägen. Snart befann jag mig i en kamp mot klockan. Ringde min vän Thomas och tjöt: "jag kommer missa bussen! Buhuu! Jag går miste om tvåhundra spänn för en smula fritid spenderad på en busshållplats i 25 graders värme. Jag går och lägger mig här på fältet och sover! Jag vägrar gå en meter till!!” Ja, jag är något hormonell. Och bara en tad bit dramatisk. Men jag pinnade på. Till och med sprang. Och jag hann! Fick även minutrar tillgodo.
Satte mig i busskuren och började svettas som om jag hamnat mitt i djupaste klimakteriet.
På busshållplatsen stod en kvinna med barnvagn. Hon hade funnit en liten bit skugga - och av fruktan för mitt och andras liv, samt min mentala hälsa, drog jag mig dit för att snylta. Omedelbart började vi snacka. Bara sådär. Organiskt. Jag gjorde en storebror!! Åh, vad jag älskar när det händer! Vi hade 5-10 minuter innan bussen kom. Vi pratade och skrattade åt ditten och datten. Lite trevande och artigt mellan varven – men fint. Fick en känsla av delaktighet. Men inget yin utan yang (eller om det är tvärtom).. för den känslan följdes av en sorgsenhet när jag insåg att jag oftast går genom världen med ett utanför-perspektiv. En betraktare mer än en deltagare.
När bussen kom slutade jag göra storebror, satte mig på ett eget säte snett framför barnvagnsplatsen – tillräckligt nära för att hon skulle kunna påkalla uppmärksamhet om hon ville – och tillräckligt obekväm för att känna mig tvingad att ringa upp thomas och ansträngt prata så obekymrat och naturligt som möjligt. Jag vågade helt enkelt inte tro att hon ville fortsätta samtalet.
Nåväl, vi sa hejdå och bytte leenden när hon klev av. Men mer än så blev det inte. Ett tomtebloss. Men det gnistrade fint.

Wednesday, 10 July 2013

Kaffe.

Jag ÄLSKAR kaffe. Vår kärlekshistoria är som kärlekshistorier är mest - förutom att vi aldrig tar oss ur förälskelsestadiet:  en mix av passion, hemtrevnad, längtan, trygghet, sömnlösa nätter och  nästan heliga stunder. Men även besvikelser. En desperat statoil-kaffe är lite som en utebliven dejt eller en partner som somnar innan en förväntad kärleksakt. Snopet.

Allting hade sin början när min syster gjorde en kaffedrink till mig på restaurangen där hon jobbade. Jag tog emot den med skepsis, hatade ju kaffe.. men.. o'boy - förälskelsen var omedelbar. Likaså berusningen, den där som bara kaffedrinken kan bjuda på: sekundsnabb, mysigt varm och liksom fuzzig i kanterna. En snuttefilts-fylla. Drinken bestod av Captain Morgan, Baileys, Frangelico-  också kaffe förstås. Med ett vinterlandskap av vispad grädde on top. Dreamy.
Den hemsökte mig varje arbetsdags sista timmar,  och det var varje dag en kamp att motstå impulsen att glida förbi restaurangen på vägen hem. Men så fick krogen slut på Frangelico. Jag bjöds på några kompromisser - men ingen kom ens i närheten. Kaffedrinken förlorade sin tjuskraft och jag har fåfängt försökt få till något som påminner - men utan Frangelicon står den sig platt.  Frangelico är beställningsvara på systemet, orka liksom.. men till mitt 40-årskalas ska jag banne mig ha den perfekta kaffedrinken i min hand!

Innan kaffedrinkarnas intåg i mitt liv avskydde jag kaffe. Det var beskt och vuxet och en klubb jag inte fick vara med i. Ett utanförskap. Något jag inte kunde begripa. Men så blev jag gravid och kaffet blev min bästa vän. Minns precis när det hände. Det var på morfars begravning. Alla i kaffeklubben rynkade på näsan åt kaffet - men jag som inte fattade bättre - älskade det.

Efter det är jag kaffedrickare av stora mått. I början provade jag alla sorters kaffe och jag minns en gång, hårt ansatt av hormoner, hur jag började prata mig varm om Zoegas jul edition som mamma bjudit på. Plötsligt började jag böla: "Buhu.. det var så gott! Alldeles rostat och mörkt i smaken.. liksom runt.. och moget.. med integritet.. .. inte det där sura.. buhuu" Kompisen Thomas ba; "Du är fan inte klok, Lotta - står du och pratar om kaffe med mig och bölar??" Nä, han kan väl inte fatta.. han har ännu kvar att upptäcka kaffets magi.

När jag fick min första kaffebryggare i julklapp gick konsumtionen lite överstyr och jag drack lätt 8-10 koppar kaffe om dagen. Mådde pyton. Darrig och med kaninhjärta, stirrig. Minns när mitt kaffedrickande peakade och jag stod på jobbet, darrhänt och ängslig - för ibland fattar en inte att hjärtats febriga kämpande är en produkt av koffeinkonsumtionen.. en känner sig liksom bara.. konstig. Jag pratade snabbt, nervöst och osammanhängande med kunderna, tankarna gick i kors. Trängdes och trasslade in sig - och jag kunde med nöd och näppe få ner skivorna i plastpåsar och fasade för kunden som ville provlyssna tio singlar - för händerna fladdrade frenetiskt och desperat som fågelvingar på en första flygtur.

Och drack jag inte kaffe blev det inte heller bra. Då lappade jag livsgnistan totalt. Blev trött och fick huvudvärk. Hatade det där, tycker inte om känslan av att vara ägd, att vara i händerna på ett begär. Hittade liksom inget bekvämläge. Men nu har jag lugnat ner mig, blir ungefär två koppar om dagen (läs baljor) - men igår kväll drack jag ett par koppar framför filmen - så urbota dumt! Låg vaken, pusslade tetris med fyra alldeles för varma kattkroppar och lyssnade på regnet till klockan fem.  Och nu är jag trött!

Ofta avnjuter jag mitt kaffe med mjölkskum. Jag älskar det. Det är snällt , generöst och vänligt i kontrast till kaffets bestämdhet. Ett lätt sommarmoln på blå himmel efter den svarta kaffenatten.

Minnesvärda kaffen:
1. Första koppen. Morfars begravning. En uppenbarelse.

2. Alla kaffedrinkar (med Frangelico!) på Tullen Bar och Kök. Romstarka och bitska.  Kan nog beskylla kaffedrinken för Kärlekens och min första kyss. En kyss lite sådär på språng - men med ett löfte.

3. Första cappucinin i Prag- Kärleken och jag på en inrökt ölhak efter en miljon knudels. Lyckliga och proppmätta - och när jag trodde det inte kunde bli bättre så upptäckte jag capuccinin. Alldeles, alldeles perfekt.

4. Kaffet i automaten på ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs. Så. Jäkla. Gott. Bli golvad av ett automatkaffe liksom. Och någonstans hoppas jag att de ska operera mitt diskbråck i nacken bara för att få spendera några dagar i sällskap med den där kaffe-automaten.

5. Pumpapajs-kaffet i usa - underbart. Med smak av kardemumma och kanel och bara en aning, aning sötare än normalt - så jävla fantastiskt. Sedan köpte jag pumpakaffe på alla mackar vi passerade i tre veckors tid - men alla var så hårt sötade att tungan krullade sig. Tycker INTE om socker i kaffe - om det inte får gifta sig med sprit vill säga. KAffe ska vara lite hårt och bestämt, får absolut inte krusa.

Framför allt tycker jag att det är underbart att en fortfarande kan upptäcka nya saker i min ålder, att en kan finna ett stycke magi i något så alldagligt som kaffe!

Friday, 5 July 2013

Barn och katter.





Jag nattsuddar, hittar karameller och skriver en liten kärleksförklaring till pappan.



Klockan är natt, kärleken och barnen har sedan länge somnat. Jag stannade uppe en stund och gick igenom senaste veckornas foton. Så många minnen! Visserligen alldeles färska, men fina ändå. Och så många oskrivna bloggar!! Ni vet de där karamellerna jag talade om i mitt första och enda inlägg - sådana sprang jag på i fotomappen och jag kan inte riktigt släppa dem. Vill lägga dem i burken! Alla dessa äventyr med ungarna. Hur Storebror får en ny vän. När vi alla är ute i regnet och vårskriker. Strömavbrottet. Alla trädklättrar-eskapader där jag står med hjärtat i halsgropen - men ändå fascineras och blir lycklig av att se hur fysiska och trygga de är i sina kroppar.
Kanske kommer ni några dagar framöver få åtnjuta gammal skåpmat. Vore synd och skam att låta goda karameller ligga bortglömda och samla damm i ett hörn, non?

Jag älskar helgerna med barnen. Det skall erkännas att jag fortfarande är lite blyg för dem, och att jag fortfarande famlar och trevar.. men jag tycker så oerhört mycket om dem. Och jag tycker om livet som kommer med dem. Energin. Ljuden. Skratten. Gnabbet. Nyfikenheten. Närvaron. Att livet hela tiden rör på sig när de är här. Kärleken. Inte minst älskar jag att se Pappan. Hur han alltid tar sig tid att lyssna och finnas där. Ser dem. Hur fysisk och varm han är med dem. Jag tycker om Pappan. Han är fin, rättvis och klok. Och aldrig behöver de barnen tvivla på hans kärlek och stöd. Nu ska jag krypa ner mellan lakanen hos honom. Sniffa lite på honom i smyg. Förundras över att den där fina är min och känna hur hjärtat nästan imploderar.

Tanken är trög och trött. Orden flyter dåligt. Språket har visst redan gått och lagt sig. Jag hakar på. Godnatt.