Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 27 June 2013

Första kvisten på elden

Vad skriver man i ett första blogginlägg? Känns svårt att börja. Kanske kan jag formulera varför jag vill ha den här bloggen. Vad jag vill att den ska bli i framtiden.

Idag var jag i Norrköping på ett jobb. Det var första dagen av en stor musikfestival och staden kokade av förväntan, ungdom och fylla. Satt i bilen och väntade på en vän och tittade på två tjejer som satt på tågperrongen och drack öl. Tänkte att det där kunde ha varit jag för sisådär.. räkna, räkna.. 20 år sedan. 20 ÅR. Svindel. Tappar fotfästet lite.

Jag begriper inte tiden. Den är så jävla hungrig. Glupar i sig stora sjok och lämnar bara små smulor efter sig. Kanske är det här bloggandet ett sätt att fylla glappet mellan då och nu. Ta fatt i ögonblicken och spara dem som karameller i en burk. Sura, salta, söta, hårda, mjuka karameller att suga lite på när tiden rusat för snabbt.  Också ett sätt att fånga tankar och kanske t om en och annan klokskap som aldrig riktigt landar i en - utan bara glimmar till i sekundens uppenbarelse. Så kanske blir bloggen också ett sätt att fylla mig. Lära mig.

Jag vill också att bloggen ska uppmuntra till en stunds eftertanke och tacksamhet. Har funderat en del kring det här med att be bordsbön. Jag är föga guds-troende men kan ändå tycka att den där stundens reflektion är himla fin. Att ta sig tiden varje dag att uppmärksamma det man faktiskt har. Jag har ganska lätt att fastna i en "om bara.."-tillvaro. Vad jag har? Kärlekar! Fyra katter, en hund, en mycket god vän, en underbar mamma, fina systar, hopp om livet - för att nämna några saker!

Tänker att den här bloggen i framtiden kan bli lite av en lägereld. Där vi kan mötas kring gamla historier. Minns du, min vän, minns du våra första stapplande första steg? Hur vansinnigt förälskade vi var? Och hur rädda vi var - men att vi ändå kastade oss.
Vi sitter intill varann, märkta av kärleken och livet. Spanar in i elden, känner värmen. Minnena dansar i lågorna, levs igen och fyller alla hålrum. Jag vill minnas vår historia. Vilka vi var. Jag vill minnas striderna, vinsterna, förlusterna. Jag vill minnas Kärleken.

Så, jag vill att den här bloggen ska bli en burk full av färgglada karameller, en bordsbön och en varm lägereld att sitta vid när en behöver sitt sammanhang.